Plötsligt försvann han. Uno Olofsson, född 1948. Han bara dog. Troligen en hjärtinfarkt.
Varför?
Det gör ont!
Uno var en av mina trognaste vänner. Tystlåten men inte tyst. Hjälpte mig så obeskrivligt mycket under den svåra tiden "efter 1995".
Utav de "fysiska" gärningar kan hans skjutsar till och från Uppsala nämnas.
Oftast var det han som körde. Jag var som en kolli ibland. Roligare vore det nog att transportera en säck potatis än mig. Men Uno valde att köra mig ändå! Under tiden, på F-6 gick hans följeslagare sedan 14 års åldern, Kerstin ut med Jimbao...
Hur skulle jag har klarat mig utan de?!
Tungt!