Author: WROBLEWSKI,R.
Date: 1973
JOURNAL OF SUBMICROSCOPIC CYTOLOGY 5:97-105
40 years since my first scientific publication. It was send to the publisher in 1972. After this very first one I published more than 100, a.o. one Ph.D thesis in 1978.
What is the function of the Lemna minor - duckweed root?
I think there are numerous functions as the
Duckweeds are exceptional. Duckweed in Polish Rzęsa drobna and in Russian Раска малая
 |
| 40 years since my first scientific publication. |
Research has shown that duckweeds mostly absorb water and nutrients through the lower surface of the leaf (frond), not through the roots.
In the water, long duckweed roots use to be entangled with one another. If one tries to gently pick up one plant or frond colony, often the result is to pick up several others whose roots are entangled with the first.
In nature, this helps duckweeds to form loosely- connected mats on the water surface. Thus, provides the stability of entire colony and also help to keep the individual plants orientated rightside-up in the water as they encounter wind and water turbulance.
The duckweed root is like a sea-anchor. A sea anchor does not touch bottom, but prevents a sailor's boat from drifting in the wind.
What is special about the duckweed roots is that it contains chloroplasts. Chloroplasts are organelle bodies which contain pigments such as chlorophyll. They are photosynthesizing centers and are found in the cells of organisms that produce their energy from the sun. Normally they appear in leafs.
 |
| My Ph.D thesis with the electron microscopic micrograph of human skeletal muscle |
 |
| Wenner-Grens Institut. Huvudentré. Bakom syns i snöyran Matteusskolan. |
 |
| The Atlas of Biological Ultrastructure - two edition during seventies (1975 and 1978). The first publication in Swedish. It contained over 80 photographs taken in scanning and transmission electron microscopes. Front page is the picture of cilia from my boss and promotor Björn Afzelius. He was the one that described the human syndrome caused by immotile cilia (1976). Biologisk Ultrastruktur med omslagssida fylld med cilier med det karakteristiska ”9 + 2” mönstret. Björn Afzelius gav oss under 3-betygskursen i fysiologi ett par elektronmikroskopiska bilder att studera. De var fyllda med tvärsnittade cilier med ett tydligt 9+2 mönster. Men en del av cilier hade armar pekat medurs och andra och motsatt håll. Efter en halvtimme kom jag på lösningen. Bilden föreställde gällarna hos en fisk. Det var TVÅ gälar som låg intill varandra och då det var ett tvärsnittet var en del cilier ett medurs- medan de andra ett moturs arrangemang. Jag har svaret! Troligen var det faktum att jag fann lösningen på gåtan (1973) som gjorde att Björn antog mig som doktorand. |
 |
| Wenner-Grens Institut. Föreläsningsal och bibliotek samt festlokal, högst upp. |
Min första publikation handlade om andmat. Således om Lemna minor, en växt som man finner på vattenytan. Min dåvarande chef vid Botaniska Institutionen vid Stockholms Universitet, prof. Folke Fagerlind tyckte att det var inte publicerbart mer än som ett 3-betygsarbete. Så fort jag lämnade Botaniska Institutionen i Stockholm och flyttade till Wenner-Grens Institut (Norrtullsgatan 16) så publicerade jag det i en engelskspråkig tidskrift som var med i Current Contents.
Artikeln handlade om något så ovanligt som kloroplaster i rötterna. Jag fick ett par hundra förfrågningar, då såsom kort eller brev med posten om särtryck.
Björn var min handledare under åren 1974-1978 då jag var doktorand vid Wenner-Grens Institut. Han tillhörde trots sin ringa ålder, den gamla typen av handledare. Vad betyder det. Jo, de nya handledarna vill (läs: tvingas) att producera resultaten på löpande band och doktorander sätts in i redan fungerande långtgångna projekt där risken att misslyckas är minimal och avkastningen, den vetenskapliga produktionen är som störst. Studenter omvandlas till laboratorieassistenter eller som gruppen heter nuförtiden biomedicinska analytiker.
Björn var mycket upptagen vid den tiden med sin egen Kartagenerforskning. Han var också vid den tiden redaktör för en svensk populärvetenskaplig tidning. Allt detta bidrog att jag fick så fria händer. Samtidigt fanns Björn alltid till hands när man behövde honom. På den tiden fanns ingen internet och datoriserad sökning av vetenskaplig litteratur var i sin linda. Om man hade ett problem eller sökte efter en artikel så gick man till Björn. Efter en stund tänkande brukade han alltid gräva fram ett särtryck eller referens ur hans egna handskrivna kartotek.
Doktorandtiden var rätt så hektisk för min del. I början hade jag min blivande fru som gick i gymnasiet att ta hand om, liksom föräldrarna, familjeekonomi (två extra jobb. I slutet två hundar, Ami och Nasza och dottern Natasha om höll på att födas mitt under disputationen. Björn var mycket ängslig över det sistnämnda; Roman, Du går väl inte ifrån disputationen, försökte han försäkra sig om? Visst gör jag det! var mitt entydigt och ärligt svar.
Björn Afzelius hade ett änglatålamod att rätta mina vetenskapliga manuskript. Jag skrev med jättelånga meningar, vilket är mycket vanligt i polskan. Björn styckade de långa meningarna till fyra, fem korta, träffande engelska.
Björns mest kända vetenskapliga insatser är undersökning av Kartagener's Syndrom, eller som den också kallas Primary Ciliary Dyskinesia. Björn kunde på ett tidigt stadium, innan alla andra biokemiska och molekylärbiologiska metoder var tillgängliga, fastslå att det var en avsaknad av små dynein armar som var orsaken - en defekt i cilier och spermiesvansar.
