 |
Många "mödrar" berättade om perioden före juli 1945 men många berättade om det som hände med de i Sverige. Vad som deras "trosfränder" gjorde. |
 |
| Anna Andersson x 4 |
Anna Andersson är ett påhittat namn men de fyra kvinnor som ringde mig under 2020-2021 hade typiska, svenska för- och efternamn.
Alla fyra frågade om sina mödrar, samtliga Förintelsens överlevande.
Alla fyra bröt mot ett tidigare angivet löfte. Ett löfte som var ofta tvådelat, att inte söka sina rötter och att inte överföra informationen om deras judiska rötter till nästa generation.
Inte bara att deras rötter var judiska. Det handlade om deras koppling till Förintelsen. Den skulle inte vara med.
"Anna Andersson x 4" mödrar kom till Sverige vid krigslutet, tre med Vita Båtar en med ett tåg till Padborg.
Problemet, situationen med att förtiga sin härkomst är inte ny. För oss, andra generationen födda i Polen var det judiska och allt det som kunde kopplas till Förintelsen ofta ett tabu ämne. Inte att förtiga helt men inte heller att ta upp.
År 1995 har jag haft ett antal liknande samtal. Då var det "mödrarna" som ringde. Det var inte ett samtal, det var mera en konstigt bikt. Det handlade om en 'bekännelse' men inte en syndabekännelse. Det fanns en inre tvång att efter åratal av en slags förnekelse, en påtvingad glömska äntligen få berätta sanningen för någon. Synden fanns, det handlade dock om att de har förtigit det i 50 år. Burit ensamma den tunga bördan i 50 år. Burit på skam som de inte var skyldiga till.
Det var ett slags själavårdande samtal där jag fick huvudsakligen lyssna. Ibland säga enstaka ord så att de visste att jag lyssnade och var med de. De förväntade sig varken råd uppmuntran eller förmaningar bara att någon, en enda person skulle slutligen få veta det de i åratal inte vågade att berätta. Inte för sina barn, inte för sina make, inte för en vän. De behövde någon som stod utanför men samtidigt förstod de fullständigt. För de var det en själavårdande samtal.
Min fru kallade de samtalen för Monumentlinjen då "bikten" började i samband med projektet Namnmonumentet som jag startade 1994. Hon angav det bl.a. som orsaken till vår skilsmässan.
Många "mödrar" berättade om perioden före juli 1945 men många berättade om det som hände med de efter att de har kommit från läger Sverige. Vad som deras "etablerade trosfränder" gjorde. Då var det ett riktigt tabu ämne. Alla de övergrepp som flickorna utsattes för i Sverige. Hur skall jag hantera det?
I Läkartidningen som utkom 1998 läste jag en artikel av dr. Margareta Sundström som var underläkare på beredskapssjukhuset i Norrköping när de Vita Båtarna la till hamnen där.
Hon skrev: Berättelser om övergrepp. Det var alltså endast kvinnor, mest
unga flickor, som jag fick på min lott.
Alla var amenorroiska, och hade varit så under lägertiden. Jag skrev
journaler på samtliga, och ju mer vi
lärde känna varandra, desto mer fick
jag höra om den fruktansvärda lägertiden, om alla övergrepp, inte minst
sexuella, som de utsatts för av lägervakterna.
