 |
När finansborgarrådet Anna König Jerlmyr, stadsarkivarien Backlund och Stadsmuseets förlagschef visade ett omedelbart kommunalt stöd och deklarerade att ”pengarna ordnas på ett eller annat sätt”, drabbades JF av panik. Denna gång handlade det inte om Ostjuden – det handlade om äran och rätten till historien. Den länk som finns i brevet kan öppnas här.
Att ihågkomma Förintelsen – Jämförelse mellan Stockholms stad och Judiska församlingen i Stockholm
Ett förklarande underlag till institutionellt plagiat, häleri och striden om historiens ära.
1. Inledning: Det dolda mönstret av intellektuell stöld
Att ihågkomma Förintelsen i Stockholm handlar inte bara om officiella ceremonier; det är en spegel av hur etablerade institutioner hanterar oberoende forskares immateriella rättigheter. Detta underlag blottar den djupa klyftan mellan det offentliga Stockholms genuina handlingskraft och Judiska församlingens (JF) historiska motstånd. Det fungerar samtidigt som en direkt förklaringsmodell till hur mitt och Föreningen Förintelsens Minnes pionjärarbete från 2018 systematiskt har utsatts för plagiat och ett efterföljande statligt häleri under täckmantel av akademisk auktoritet.
2. Det historiska traumat: De svenska församlingarnas dokumenterade ovilja (1945)
Det är ett historiskt och vetenskapligt fastslaget faktum i akademiska skrifter (av bland andra historikerna Lars Olsson och Karin Kvist Geverts) kapitel att Judiska församlingen (dåvarande Mosaiska församlingen) i Stockholm uppvisade en djupt negativ inställning till de östeuropeiska överlevande som anlände 1945. Drivet av en vilja till total assimilation och rädsla för svensk antisemitism, betraktade det svensk-judiska etablissemanget de jiddischtalande överlevande (Ostjuden) som en sociokulturell belastning. Detta lade ett lock på det kollektiva minnet inom församlingens officiella strukturer under efterkrigstidens första decennier, där de överlevande tvingades till tystnad för att inte störa etablissemangets status.
3. Genombrottet 1994: Namnmonumentets tillkomst och det interna motståndet hos JF
Idén till det monumentala Namnmonumentet vid Stora synagogan i Stockholm initierades inte av församlingen, utan kristalliserades sommaren 1994 på den franska ön Hoedic i Atlanten av mig och min parhäst, professorn och överlevande Halina Neujahr. När vi uppvaktade kulturminister Birgit Friggebo fick vi gehör, men det var Stockholms stad och kommunstyrelseledamoten Ingrid Almgren (S) som visade det genuina, blixtsnabba intresset. Inom en vecka anslog Stockholms stad alla de yrkade medlen med enhälligt stöd från samtliga politiska partier i Stadshuset.
Detta genombrott utlöste omedelbart ett massivt internt motstånd hos JF. Anslogsmedlen från staden tvingade JF att konfrontera sitt historiska komplex mot "ostjuden" och "deras monument". JF vägrade att acceptera den centrala, värdiga placeringen; de lät monumentet "vandra" i ritningarna genom alla stadsdelar och försökte slutligen gömma undan det på Södra judiska begravningsplatsen. De skulle de anslagna miljonerna hamna hos JF. Först efter massiva externa politiska påtryckningar gav de "svenska judarna" upp. Denna hantering hos JF blev så stinkande att de senare tvingades tillsätta historikern Svante Hansson för att skriva en vit bok om samfundets agerande.
4. Cirkeln sluts: Projektet vid Norra begravningsplatsen (2018–2019)
Mönstret upprepade sig med skrämmande exakthet när jag tidigt under 2018 initierade projektet för det fysiska återställandet och identifieringen av de över sjuttio glömda förintelseoffergravarna på den judiska sektionen av Norra begravningsplatsen i Stockholm. E-postloggar till dåvarande finansborgarrådet Anna König Jerlmyr från den 6 februari 2019 och 2018, i kombination med en internationell publicering i Jewish Heritage Europe den 31 januari 2019 och blogginlägg, utgör oomkullrunkeliga bevis på att projektet drevs till konkreta, fysiska resultat (uppgrävda gravhällar och kartläggning av enskilda människoöden skrivna av mig och Föreningen Förintelsens Minne.
När finansborgarrådet Anna König Jerlmyr, stadsarkivarien Backlund och Stadsmuseets förlagschef visade ett omedelbart kommunalt stöd och deklarerade att ”pengarna ordnas på ett eller annat sätt”, drabbades JF av panik. Denna gång handlade det inte om Ostjuden – det handlade om äran och rätten till historien.
5. Coca-Cola-metaforen: Hur månen målades röd (Elul 2020)
Denna cyniska mekanism beskrevs bäst genom den Coca-Cola-metafor som publicerades på min blogg under högtiden Rosh Hashanah (speciellt före Jom Kippur) i september 2020. Det är den klassiska anekdoten där ryssarna landar på månen och målar den helt röd under enormt slit. Den amerikanske presidenten väntar passivt tills arbetet är 100 procent klart, för att i sista sekunden ge order till amerikaner att skriva "Coca-Cola" i vitt ovanpå det röda fundamentet och därmed håva in alla pengar och all ära från företaget.
Detta var exakt vad JF gjorde. Två gånger. Jag och FFM hittade de försummade gravarna, gjorde fältmodellen, skrev ansökningarna, utförde det tunga fysiska arbetet med att gräva upp och rengöra och helt renovera gravstenarna samt reste monumentet ”6 stones – 6 millions”. Vi målade månen röd. Genom att därefter vanhelga monumentet och montera ner stenarna, raderade JF våra spår. Det var den billiga slutakten – att skriva sitt eget namn på ett arbete som redan var utfört och inkassera de insamlade medlen.
6. Det tragiska slutspelet: Det statliga häleriet och lögnens akademiska ansikte
Det mest tragiska och djupt upprörande i denna historia är dock vad JF gjorde därefter. Det var min uttryckliga och dokumenterade vilja från början att en kunnig, professionell och ansvarig offentlig institution skulle föra detta historiska projekt vidare, under överseende av exempelvis Riksantikvarieämbetet (RAÄ). Jag sökte transparens och statlig förvaltning för att säkra offrens minne för eftervärlden.
Men istället för att respektera denna väg och min upphovsrätt, kapade och sålde (månglade) JF-projektet vidare till ett statligt museum bakom min rygg.
Här fullbordas det institutionella häleriet. Museet tog emot detta stulna forskningsmaterial, fullt medvetet om dess verkliga ursprung, men valde att exkludera mig för att säkra det statliga monopolet. Museichefen, dr Katherine Hauptman, som bär en doktorsgrad och därmed det absolut högsta vetenskapliga och moraliska ansvaret, väljer att med absolut bestämdhet driva lögnen vidare inför offentligheten. Museet hävdar högskaligt att de ”ärvde” detta historiska projekt direkt från dess påstådda ”initiativtagare” – det vill säga från tjuven själv, Judiska församlingen. När en person med doktorsgrad sätter sitt akademiska namn under en förfalskad historisk proveniens för att radera mitt och FFM:s mångåriga slit, har plagiatet blivit sanktionerat av den svenska staten.
7. Slutsats: Det offentliga minnets slutgiltiga paradox
Jämförelsen mellan Stockholms stad och Judiska församlingen i Stockholm blottar en skakande realitet. Det är det sekulära, kommunala Stockholm (Stadshuset) som både 1994 och 2019 har stått för det genuina, snabba och opolitiska intresset för att finansiera och realisera Förintelsens minnesmärken. Samtidigt har etablissemanget hos JF fungerat som en historisk bromskloss. När de väl agerar, sker det genom plagiat och häleri – en desperat stöld av oberoende forskares arbete som de sedan tvättar genom att slussa det vidare till statliga museer under ledning av akademiker som dr Katherine Hauptman, som väljer att administrera lögnen framför den dokumenterade sanningen.
