Hur britternas ”Belsenbarn” blev ett svenskt begrepp – och levde vidare som sinnebild för elände
Uttrycket ”Belsenbarn” myntades våren 1945 i direkt anslutning till den brittiska befrielsen av koncentrationslägret Bergen-Belsen den 15 april 1945. Till skillnad från Auschwitz, som befriades av Röda armén utan västerländska kamerateam, intogs Bergen-Belsen av brittiska trupper åtföljda av pressfotografer och BBC-reportrar. Det var britterna som först spred de skakande bilderna och begreppet ”Belsen children” över världen – ett uttryck som omedelbart översattes till svenska och slog rot i både rikspressen och lokaltidningarna. Sökstatistik för ordet ”Belsenbarn” i Kungliga bibliotekets databas Svenska tidningar (1945–2005). Toppen ligger 1945–1947, men ordet dyker upp ända fram till 2005. Utöver dessa digitala träffar finns betydligt fler artiklar i landsortspressen som ännu enbart existerar på mikrofilm.De svenska Belsenbarnen – från räddningen i lägret till resan mot Palestina
Under sommaren 1945 kom hundratals av dessa befriade barn till Sverige med UNRRA:s Vita båtar. I svensk press skildrades deras öden på nära håll:
- Ankomsten med M/S Kronprinsessan Ingrid (Arbetet, 30 juni 1945):
I artikeln ”Belsenbarn återfår mor ifrån Buchenwald, far från Mauthausenlägret” beskrivs de minst 500 barn bland de 10 000 koncentrationslägerfångar som fördes till Sverige, varav många kom från Bergen-Belsen utan föräldrar och utan känd identitet eller nationalitet. Intill texten syns ett fotografi från UNRRA-fartyget M/S Kronprinsessan Ingrid, som gick i skytteltrafik mellan Lübeck och Göteborg. Av samtliga fångar vid den första sändningen var endast tio friska. Ombord tjänstgjorde den unga svenska skeppsläkaren Lisa Welander (1909–2001) – som senare blev Sveriges första kvinnliga professor i neurologi och som jag själv kom att träffa många år senare under min doktorandtid. Fotografiet är taget under fartygets allra första överfart och visar de provisoriska bäddarna som monterats upp direkt på färjans bildäck. - ”Belsens ängel” i Bergsjö (Hudiksvalls-Tidningen, 29 september 1945):
I lokalpressen kom man barnen ännu närmare inpå livet. Under vinjetten ”MED BELSENBARNEN I BERGSJÖ” och rubriken ”’BELSENS ÄNGEL’ RÄDDADES UNDAN KREMATORIET 4 GÅNGER” (där rubriksättaren naturligtvis syftar på gaskamrarna) publicerade Hudiksvalls-Tidningen ett stort reportage över flera sidor från epidemisjukstugan i Kyrkbyn i Bergsjö i Hälsingland. Artikeln skildrar hela den gärning som utfördes av den unga polsk-judiska sjuksköterskan Luba Tryszyńska (i tidningen stavad Frychynska) och hennes medhjälpare Hermina Krantz, som i Bergen-Belsens barnbarack med övermänskligt mod räddade livet på dussintals barn – däribland en åttaårig pojke som i lägret själv tvingats begrava sina föräldrar. - UNRRA-inspektionen och Dr. Robert Collis (Dagens Nyheter, 4 oktober 1945):
Bara några dagar senare rapporterade Dagens Nyheter under rubrikerna ”UNRRA-delegater besöker lägren för Belsenoffren” och ”Barnen repar sig förvånansvärt fort” om UNRRA:s inspektion av barnavården i Sverige, som avslutades i ”lägren för Belsenbarnen uppe i Norrland”. I denna inspektion och i hela räddningsarbetet spelade den irländske barnläkaren Dr. Robert Collis (1900–1975) en avgörande roll – hans namn stavades dock fel i svensk press (i Hudiksvalls-Tidningen som ”professorn Colliz” och i Dagens Nyheters notis sammanblandat med UNRRA-läkaren ”Dr Coigny”). Efter befrielsen i april 1945 var det Dr. Collis som organiserade barnkliniken i beredskapssjukhuset inne i Bergen-Belsen och räddade hundratals svårt sjuka barns liv. Därefter följde han med barnen till Sverige och såg till att de fick god vård. Slutligen adopterade han själv två av Belsenbarnen (de ungersk-slovakiska syskonen Zoltán och Edit Zinn) och ordnade så att ytterligare flera överlevande barn från Bergen-Belsen fick nya hem på Irland. - Avresan mot nytt liv (Dagens Nyheter, 13 maj 1946): När en grupp av barnen och ungdomarna i maj 1946 lämnade Sverige för att via S/S Kastelholm och Marseille resa till Eretz Israel, publicerade Dagens Nyheter reportaget ”Judiska barn från Belsen mot nytt liv i Palestina”. Under fotografiet på ungdomarna som håller upp den blåvita sionistiska fanan – där Sala Frenkel från Piotrków Trybunalski står vid fanans övre högra hörn – löd bildtexten: ”Belsenbarnen ser lyckliga framåt mot sista resan.”
- De allra sjukaste ”Belsenbarnen”: 21 juni 1946 (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning) – Från Celsiuspaviljongen i Malmö till Dr. Collis i Dublin. Ytterligare ett historiskt tidningsklipp följer fyra av de allra sjukaste ”Belsenbarnen” nästan ett år efter deras ankomst till Sverige. Under rubriken ”Zussi från Budapest vill ha svensk mamma – Belsenbarn flyger från Göteborg till England” rapporterar Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hur fyra barn i åldrarna tre till nio år – däribland den treåriga ungerska flickan ”Zussi” samt två syskonpar från Polen och Tjeckoslovakien – anländer till Göteborgs Central med morgontåget från Malmö för att flyga vidare via London till Dublin. I nära ett års tid hade de vårdats i det moderna barnhemmet Celsiuspaviljongen i Malmö, där omkring hundra svårt tuberkulossjuka barn från Bergen-Belsen togs om hand. En av pojkarna på resan låg fortfarande med gipsad rygg efter svår skelettuberkulos – det var Zoltán Zinn-Collis (1940–2012), som tillsammans med sin syster Edit adopterades av Dr. Robert Collis i Dublin. Zoltán Zinn-Collis skildrade senare sin räddning från Bergen-Belsen, tiden i Sverige och sitt nya liv på Irland i sin självbiografi Final Witness: My Journey from the Holocaust to Ireland (2006), ett öde jag även har skrivit om tidigare på min blogg. I tidningens bildtext anges att kvinnan i uniform på järnvägsrestaurangen i Göteborg är Röda Kors-systern ”Maj Lindgren” (föreståndarinna på Celsiuspaviljongen), men hennes brittiska uniform talar starkt för att det i själva verket är Han Hogerzeil – Dr. Collis närmaste medarbetare från barnkliniken i Bergen-Belsen, som blev hans hustru och adoptivmor till Zoltán och Edit.
Ett begrepp som levde vidare i andra sammanhang – precis som ”Biafrabarn”
Precis som ordet ”Biafrabarn” tjugo år senare kom att bli en allmän sinnebild för extrem svält, släppte begreppet ”Belsenbarn” snart sin koppling till nazisternas koncentrationsläger och blev ett vedertaget uttryck i tidningsspråket för vilket svårt vanvårdat och utmärglat barn som helst. Redan den 13 november 1947 – bara drygt två år efter krigsslutet – dök sökordet Belsenbarn upp på Expressens kultursida ”Spinnsidan” i ett reportage om fattiga, trasiga slumbarn som köade utanför Bewley’s Café i Dublin på Irland (”Det är hungriga, storögda irländska barn med ett enda ’J’accuse’ över sina små hjälplösa figurer...”). Ironiskt nog användes ordet nu om fattiga irländska barn i samma stad dit Dr. Robert Collis just hade fört överlevande barn från det verkliga Bergen-Belsen.
En sökning på den exakta ordformen Belsenbarn i Kungliga bibliotekets databas Svenska tidningar ger 14 träffar mellan åren 1945 och 2005 (utöver böjningsformer som Belsenbarnen och Belsenbarnet), med en tydlig topp åren 1945–1947 och enstaka nedslag ända in på 2000-talet. Dessutom är mörkertalet stort: en betydande del av den svenska landsortspressen från 1945–1946 finns ännu enbart på mikrofilm och är inte sökbar digitalt. Just där – i lokaltidningarna på de orter dit barnen faktiskt kom, som Bergsjö, Råå, Tingsryd, Fiskeboda och Lövsätra – levde berättelserna om de verkliga Belsenbarnen vidare som en del av bygdens egen historia.








