Janusz Korczak - Szkoła Specjalna - Otwarte okno

Janusz Korczak i Maryna Falska pisali często w Szkole Specjalnej. M.in. o doświadczeniach pedagogicznych z Domu Sierot i Naszego Domu.

W dniu 19 lipca 1924 r. na posiedzeniu Zarządu Głównego Związku Polskiego Nauczycielstwa Szkół Powszechnych została zatwierdzona uchwała Wydziału Wykonawczego, powołująca do życia Sekcję Szkolnictwa Specjalnego, której organem miała zostać „Szkoła Specjalna”. Periodykowi postawiono następujące cele: teoretyczne pogłębianie wiedzy z zakresu pedagogiki specjalnej, doskonalenie metod nauczania i wychowania „anormalnych”, popularyzacja potrzeby opieki nad dziećmi niepełnosprawnymi, opieka nad materialnymi i prawno-służbowymi potrzebami nauczycieli szkół specjalnych.

Szkoła Specjalna - pismo stworzone przez Marię Grzegorzewską wychodzi jako kwartalnik od 1924 roku. Jest jednym z pierwszych w Europie periodyków poświęconych badaniom nad rozwojem, wychowaniem i nauczaniem dzieci i młodzieży ze specjalnymi potrzebami.

Obecnie czasopismo wydawane jest jako dwumiesięcznik przez Akademię Pedagogiki Specjalnej im. Marii Grzegorzewskiej.

Janusz Korczak i Maryna Falska pisali często w Szkole Specjalnej. M.in. o doświadczeniach pedagogicznych z Domu Sierot i Naszego Domu.

Kwartalnik Szkoła specjalna był opatrzony spisem treści i miał paginację ciągłą w ramach roczników. W kwartalniku materiały zamieszczano w następujących stałych działach i rubrykach: „Z pracy nauczycielskiej”, „Sprawozdania” (tu można było znaleźć relacje ze zwiedzania zakładów specjalnych, z kongresów i zjazdów, sprawozdania z prac polskich i zagranicznych uczonych z zakresu psychopatologii, pedagogiki leczniczej i opieki społecznej oraz informacje o krajowych i zagranicznych czasopismach pedagogiki specjalnej), „Oceny” (recenzje książek z dziedziny pedagogiki, psychologii i medycyny), „Kronika krajowa i zagraniczna” (ważny materiał informacyjny o aktualnych wówczas zagadnieniach z dziedziny nauki i techniki). Na końcu znajdowały się streszczenia niektórych artykułów w języku francuskim.

Kwartalnik Szkoła specjalna był opatrzony spisem treści i miał paginację ciągłą w ramach roczników. W kwartalniku materiały zamieszczano w następujących stałych działach i rubrykach: Z pracy nauczycielskiej, Sprawozdania (tu można było znaleźć relacje ze zwiedzania zakładów specjalnych, z kongresów i zjazdów, sprawozdania z prac polskich i zagranicznych uczonych z zakresu psychopatologii, pedagogiki leczniczej i opieki społecznej oraz informacje o krajowych i zagranicznych czasopismach pedagogiki specjalnej), Oceny (recenzje książek z dziedziny pedagogiki, psychologii i medycyny), Kronika krajowa i zagraniczna. Na końcu znajdowały się streszczenia niektórych artykułów w języku francuskim.

Hitlerjugend vid Stadshuset i Wrocław 1945

Igar sprang jag runt Stadshuset i Wrocław for att lokalisera platsen for det nazistiska reklambladet fran 1945.
I maj 1945 har Berlin redan fallit medan Festung Breslau ville ej kapitulera. Den 6 maj kapitulerade till sist garnisonen i Breslau (nuvarande Wrocław). Staden var omringad sedan mitten av mars 1945.
Tyvarr, inget stammer utom Stadshusets torn.

Korczaks Różyczka in September 1939 and 1944

Różyczka summer camp surroundings in mid September 1939. Picture taken by German soldiers from the church tower.

The same area photographed on September 10th 1944. Różyczka summer camp is on the front, left and the ruined church on the right. My father was among these soldiers. The new frontline was established at Klasztorna street. The yellow square on the map marks the area of the Różyczka summer camp.

Klasztorna (Convent street) - here running vertically and the Convent building is 280 meters (approx. 300 yards) south from Klasztorna (street. The Convent building at top right and its towers are seen as long shadows. Rózyczka summer camp houses. are within marked area.

Today this area is fully occupied by houses build in 60-ties and only the names of streets like Old Doctor Str. and King Matt I, are witnessing about former summer camp.

Tory do Śródborowa, Świdra i innych podwarszawskich miejscowości

Moja przyjaciółka opublikowała zdjęcie pt. Smutne tory. Zdjęcie ze Śródborowa. Tak, dla mnie tez tory są smutne. Właśnie do Śródborowa, Świdra i innych podwarszawskich miejscowości jeździli Żydzi warszawscy koleją. Po tych torach. Po raz ostatni zostali zawiezieni do Treblinki.

W Polsce mam dwa groby rodzinne. W jednym, przy Okopowej, spoczywa moja ciotka Sabina. W drugim w Treblince wokół symbolicznego kamienia WARSZAWA, reszta warszawskiej rodziny. Tak, to smutne tory!

Niezły temat na pracę naukową - Używanie dra. Janusza Korczaka w dyplomacji polskiej (i nie tylko) po 1967 roku.

Uważam że to ciekawy temat na pracę naukową: 

Używanie dra. Janusza Korczaka w dyplomacji 

polskiej (i nie tylko) po 1967 roku.

Np.

W styczniu 1981 r. na posiedzenie Prezydium Międzynarodowego Stowarzyszenia im. Janusza Korczaka przybył do Izraela wraz z polską delegacją prezes Jerzy Kuberski. W latach 1980-1982 Kuberski pełnił równocześnie funkcję kierownika Urzędu do Spraw Wyznań. W tym samym roku, po otwarciu furtki przez Kuberskiego przyjechał do Izraela prezes ZBoWiDu Włodzimierz Sokorski (były szef polskiego radia i telewizji).
.
Spotkanie w Izraelu w 1981 roku poprzedziło spotkanie korczakowskie w Paryżu, pod egidą UNESCO, gdzie postawiono Polsce pewne ostre ultimatum.....

W zarządzie nowozałożonego w 1979 roku Międzynarodowego Stowarzyszenia im. Janusza Korczaka z siedzibą w Warszawie znaleźli się Niemcy: prof. Erich Dauzenroth i Adolf Hampel. 

Spotkanie w Izraelu w 1981 roku poprzedziło spotkanie korczakowskie w Paryżu, pod egidą UNESCO, gdzie postawiono Polsce pewne ostre ultimatum..... Pierwszy od prawej Michał Wasserman Wróblewski.

Albo stosunki polsko-niemieckie.
Przyznanie Korczakowi w 1972 roku prestiżowej nagrody niemieckich wydawców książek wpisuje się w kontekst niemiecko-polskiego pojednania i nosi podobnie jak uklęknięcie kanclerza Brandta przed pomnikiem Bohaterów Getta w Warszawie– charakter symboliczny. Nieprzypadkowa okazała się sama data – trzydziesta rocznica śmierci Korczaka (5 sierpnia 1942 r). Rząd Polski nie chciał pozostawać w tyle. Za pośrednictwem polskiej delegacji ogłosił gotowość uruchomienia w Warszawie wielospecjalistycznego szpitala dziecięcego. 
Powstaniu Centrum Zdrowia Dziecka miała przyświecać ta sama idea opieki nad dzieckiem, jego zdrowiem, fizycznym i duchowym rozwojem, jaką kierował się aż do ofiarnej śmierci Korczak. Otwarcie centrum zaplanowano w setną rocznicę urodzin Korczaka, pisze dr. Grzegorz Kowal. 

My mother-in-law Maria Pereswiet-Soltan, born Kalisz from Łódź died today - Thanks to her the Holocaust Monument - Namnmonumentet was build in Stockholm

My mother-in-law Maria Pereswiet-Soltan died today at age of 99 years.

The idea of present Holocaust Memorial in Stockholm arose when my mother-in-law Maria Soltan, born Kalisz (from Łódź) traveled to Poland in the autumn of 1993 in order to visit the graves of her family members who died or were murdered during World War II. The graves were no longer there! She walked very sad around the graveyard. A caretaker of the cemetery suggested that memorial plaques be engraved "instead" on the cemetery wall close to the entrance to the cemetery.

Within the family, we considered this particular idea. I asked my mother-in-law about the names, number of persons. Every time we discussed it, the number of relatives to remember was increasing. First, there were just adults! I asked her about the children, she answered: they were many, but they were just children... and now I do not remember their names!

Maria was the member of Föreningen Förintelsens Minne - Swedish Holocaust Memorial Association (SHMA) and wrote to Swedish newspapers that "Swedish Jews" and Jewish Council in Stockholm are doing everything to stop planned Holocaust Memorial in Stockholm.

Maria Pereswiet-Soltan, born Kalisz from Łódź during mid-thirties in Poland.

Etablerande av Förintelseminnet i Sverige - Förintelsemonument - Namnmonumentet i Stockholm

Ovan: Omslagsbilden av boken "En problematisk relation" med ett bakgrunds foto av flyktingar som anländer med båt till Nyhamnen i Malmö 1945. Fotograf: K. W. Gullers 1945. Förutom den boken så finns det en beställningsskrift av Svante Hansson - "Flykt och överlevnad". Det är en vitbok Hansson skrev på uppdrag av Judiska församlingen om Mosaiska församlingens mottagande av judiska flyktingar i Sverige.

Vitbok är ett policydokument, är en skrift som med "viss auktoritet" sammanfattar idéer eller ambitioner inom ett område. Vitboksbegreppet används inom såväl politiken som inom företagsledning. 

Vita lögner är att avstå från sanningen när man tycker något negativt om någon och inte vill såra. När det gäller sanning och lögn i en vit bok så frågar jag mig om man verkligen kan jämställa objektiva faktum med subjektiva omdömen. Ett omdöme är något som uppstår i hjärnan och som är tolkningsbart och dessutom påverkbart med intellekt, inflytande med mera.

Idag somnade min svärmor på 99 året av sitt långa liv.

När jag, efter min svärmors resa till Polen år 1993,  kläckte ideén om Namnmonumentet i Stockholm visste jag att jag skulle träffa på motstånd då jag ville sätta upp Namnmonumentet i det mest centrala Stockholm, vid den judiska synagogan.

När jag, efter min svärmors (på bilden ovan) resa till Łódź i Polen år 1993, kläckte idén om Namnmonumentet i Stockholm visste jag att jag skulle träffa på motstånd då jag ville sätta upp Namnmonumentet i det mest centrala Stockholm, vid den judiska synagogan.

Jag förväntade mig att det största motståndet skulle handla om finanseringen. Jag har dock snabbt lyckats med en totalfinansering av projektet med medel från Svenska Staten och Stockholms kommun. Min finansieringsplan omfattade även en hel del markarbeten och omläggning av ventilationen hos grannen till Synagogan, en restaurang vars köksventillation med alla matdofter mynnade mellan församlingshuset och synagogan. Namnmonumentet skulle även täcka en hemsk betongväg som löpte längs hela synagogan. Jag trodde att Församlingen skulle uppskatta det.

Men det blev nej. Flera nej. Det bildades flera nejgrupper och på samma sätt som nu när det gäller Bajthuset (Judaicahuset) och konkurrerande grupper inom Judiska Församlingen så använde sig grupperna redan då, flitigt, av den svenska massmedian. Dags- och kvällstidningar och även SVT. 
SVT, minns jag, intervjuade en "svensk judinna" i en typisk Öfre Östermalm lägenhet. Det var mycket guldramar i hennes lägenhet och TV-bilden (och jag) stördes av glitter (flera tunga karat) från hennes uppsättning av ringar hon bar på båda händerna. Hon upprepade att vi svenska judar har inget med Förintelsen att göra eller liknande. Hon kom nog, precis som många andra nej-sägare till Namnmonumentets invigningen då man har bjudit dit kungaparet.

Det bildades flera nejgrupper och på samma sätt som nu när det gäller Bajthuset (Judaicahuset) så använde sig grupperna flitigt av den svenska massmedian. Dags- och kvällstidningar och även TV.  Min svärmor, Maria Soltan född Kalisz, blev riktigt förbannad på "de svenska judarna" (nejsägarna). Hon skev en insändare på polska och lät sin dotter Joanna översätta det till svenska. Hon var som jag, raka ord!

Huvudargument som den Judiska Församlingen hade var det med "svenska judar" och "östjudar". De som vill veta mera om det hänvisar jag till ovan nämnda skrifter, bl.a. skrifter av Judiska Församlingens egne skriftställare - Svante Hansson.

De som vill fördjupa sig i problematiken ännu mera bör kanske läsa En problematisk relation? Flyktingpolitik och judiska flyktingar i Sverige 1920-1950 Lars M Andersson &  Karin Kvist Geverts (red.) Se omslaget högst upp på sidan. De sista kapitlarna av boken av boken är de mest intressanta ur den synpunkten. Hur det gick till i Stockholm beskrivs i boken av Pontus Rudberg med en spekulerande titel: Restriktivitet eller generositet? Flyktingverksamheten inom Stockholms mosaiska församling och hjälpkommittén för Tysklands judar 1938-1940. Under tiden då jag samlade namn för Namnmonumentet kom jag i nära kontakt med just den gruppen. Min telefon gick varm. Min fru Joanna skakade på huvudet men förstod att det var viktigt för de på andra sidan av telefonlinjen. I flera fall så handlade det om unga flickor som flydde, skickades bort från Tyskland. Om mottagandet i Sverige och vad de upplevde i svenska judars hem kommer jag kanske en dag att skriva om. Det som jag tyckte först var märkligt var att de har inte berättat "det" för sina närmaste. Vare sig för sin man och numera vuxna bar. Först senare, då min egen "extra moster" från Paris berättade något liknande så förstod jag deras reaktion och traumat. Det jag fick höra skulle leda till fängelsestraff i Sverige. Många av flickorna var under 18.

Judiska Församlingen trodde först att de skulle lösgöra sig ifrån Namnmonumentet med nya finansiella krav och genom att sprida skräcken om faran med nazistattacker och skadegörelsen. Sista extra behov var "på min tid" ett krav på 500 000 kronor.  Cyklande (på en Monark från 1949), på väg hem från Judiska församlingen träffade jag på Mona Sahlin. På gatan, på väg till regeringskansliet. Hon var nog då vicestatsminister. Några mail senare (finns nog även i riksdagens arkiv) som jag undertecknade med mitt namn och "den cyklande docenten" har den nya kravsumman kommit från den socialdemokratiska regeringen. De tidigare medlen kom under "icke socialdemokratiska" mandat både i riksdagen och i Stadshuset.

Efter de "snabba cash" från min sida så förstod Församlingen att jag skulle alltid komma att uppfylla deras ständigt nya ekonomiska krav.

Vad som pågick bland församlingens ledare visste jag rätt så bra då jag hade en mullvad där som då och då rapporterade till mig. Den störste och mäktigaste motståndare var församlingens ordförande Salomon Berlinger. Hans kanslichef, Eva Frid stödde honom på alla sätt. Båda hade som de tyckte ett ess i fickan. Ett ess, en skenbar anknytning till Förintelsen som skulle ge en förespegling att de var opartiska. Salomon upprepade ofta "men jag har en fru som är överlevande" och Evas svärmor var Hedi Frid.

Nästa försök var att trycka ned mitt och Tadeusz Klimczaks förslag till Namnmonumentet. Informellt så var han "en polack" (läs kristen). Församlingen hade, som de sa, "vår egen" Willy Gordon. Jag betraktades nästan som "en polack" då jag var icke medlem i Judiska Församlingen. I den engelska beskrivningen av projektet skrev man: Because it cannot be ruled out that no additional victim names will come to the Association's knowledge after the unveiling of the Memorial, the concept calls for a flexible monument format, one which will allow incorporation of more name-tablets in the near future. It also stipulates that the Memorial be placed in the courtyard of the Great Synagogue in Stockholm, where it will cover an adjoining anonymous gray concrete fire-wall that separates the building from a Catholic church in the same city block.

Nästa försök var att trycka ned mitt och Tadeusz Klimczaks förslag till Namnmonumentet. Informellt så var han "en polack" (läs kristen). Församlingen hade, som de sa, "vår egen" Willy Gordon. Jag betraktades nästan som "en polack" då jag var icke medlem i Judiska Församlingen. Tadeusz Klimczak var då en erkänd arkitekt som belönades för sin planering av Brunkebergstorg med att ensamt få Stockholmspriset 1988. Han hade också som rådgivare i byggfrågor en man med rätt klingande namn, Leif Dawidowicz.

Jag träffade Willy Gordon tvenne gånger och han var villig att bidra med en staty, dock utan namn. Jag förklarade för honom att pengarna som jag har sökt och svenska staten och Stockholms stad anslagit var för ett monument med, som det stod i beskrivningen, 6000 till 7 000 namn. Willy och hans fru Mona som serverade te var småsura. Då jag tyckte om Gordons konst sa jag att jag ser fram emot att få ett förslag från honom men att det fortfarande handlar inte om en staty men om ett Namnmonument. Det skapades nästan ett parti i Stockholm för "vår egen Willy Gordon". De agerade starkt, sk i massmedia utan att känna till fakta.

Rabbinens eller egentligen överrabbinens Morton H. Narrowes agerande kan man karakterisera som en kyrktupp. 

Rabbinens eller egentligen överrabbinens Morton Narrowes agerande kan man karakterisera som en kyrktupp. Tyvärr, precis som man sade också om tuppen i kyrktornet, den vänder sig alltid när det blåser minsta motvind. Så i frågan om Namnmonumentet så snurrade Morton Narrowe runt, flera gånger. Hans mest uppmärksamma var hans artikel, insändare i DN. 
Den var skriven i samma ton som Judiska Församlingen antagit för att förklara för svenska politiker att
"svenska judar har egentligen inget med Förintelsen att göra" då de "har inte varit involverade". 
De så hemska formuleringar tog upp Feldman i sin Krönika och jag använde det därefter. Not deny that it has happened, only that it has happened only to some other Jews.

Tidigare (åren 1994 -1995) så tyckte Morton H. Narrowe mycket bra om Namnmonumentet och sa att Namnmonumentet skulle passa utmärkt som en del i hans undervisning när ca. 2 000 elever från Stockholms skolor besöker synagogan för att lära sig om judendomen.

Maria Soltan f. Kalisz från Łódź skrev denna insändare till SvD.

Jackie Jakubowski, chefredaktör för tidskriften Judisk Krönika ville ej publicera något om planer för Namnmonumentet (åren 1994 - 1995) och inte heller informationen om den pågående namninsamlingen. Det skulle kunna publiceras enbart i form av en betald annons. Jag avbröt kontakten med honom då jag förstod att Jakubowski gör det som hyresvärden, Judiska församlingen vill och befaller. Om man använder sig av församlingens terminologi blev han "svensk jude". Därför vände jag mig till tidningen Dagen (Olof Djurfeldt, chefredaktör) som låg också på ett cykelavstånd, Stora Essingen. När Namnmonumentet blev "ett riktigt problem", läs årsskiftet 1995 - 1996, var även Jakubowski nödsakad att börja publicera om det! Det kom inga namn av de mördade i Förintelsen från Jakubowskis familj. 6 000 andra namn hade kommit fram till maj 1995.

Det var på Jan Nissels tid då man godkände "ett svenskt namnmonument" (finansiärer) på judisk mark. Men trots det blev det total stopp från församlingens sida.

Jag har försökt med små påtryckningar. Bl.a. så skulle dåvarande Stockholms finansborgarråd (läs borgmästare) Mats Hulth (S) ta det klassiska ”första spadtaget”. Det skulle ske runt Yom Hashoah (19-20 april 1995) som är kopplat till minnet av upproret i Warszawas ghetto (april 1943) och även för att högtidlighålla 50 års minnet av befrielse av ett flertal av koncentrationsläger under våren 1945.

Egentligen så handlade det två spadtag då Carl Cederschiöld (M), som var finansborgarråd i Stockholms stad åren 1991-1994 skulle hjälpa till. Politikerna var glada att äntligen komma igång. Det inställdes dock av Judiska församlingen. De var också glada då alla medel, över 2 000 000 kronor överfördes till Församlingens kassa och gav rejäl avkastning. Styrelsen för FFÖ blev apatisk. Ringart med kolleger återgick till att informera om Förintelsen i skolorna och föra en rättslig process mot ett filmbolag som slukade alla FFÖs krafter och pengar.

Det var inte bara en gång som Judiska församlingen inställde det första spadtaget. Efter det som skulle ske år 1995, således året då man anser vara slutåret för perioden som kallas för Förintelsen så skulle det andra "första spadtaget" ske den 16 april 1996. Inget hände då heller!

Då kom det en fortsättning eller rättare sagt en uppdatering av Lucjan Feldmans artikel, på engelska (se nedan). Den obekväma för Judiska Församlingen sanningen kom fram och på engelska. Sanningen och artikeln skulle användas! Jag använde det flitigt. De högste religiösa ledarna från Israel, USA och Europa ringde och faxade till Församlingen. 
Rabbiner sägs ha använt sig av Lucjan Feldmans starka men sanna ord:
A lot has been said about outright denial of the Holocaust, from "mere" doubting the existence of gas chambers to that of negating the demographic absence of millions of European Jews... we don't need to discuss that. Yet using the same measure I wonder if the above position of --after all-- a Jewish body shouldn't be classified as an attempt to disown the Holocaust. 
Not deny that it has happened, only that it has happened only to some other Jews.

Jag har kopior på deras brev ifall de försvann hos den Judiska församlingen. Församlingen röt åt Ringart som först reagerade som en skrämd europeisk jude under den mörka tiden men förstod till sist att nu kommer att Församlingen att slutligen ge sig.

Jag hade ett antal informella samtal med Jan Nissel i hans företag vid Liljeholmen. Jan som var en ung ordförande ville väl. Tyvärr, hade han inte tillräcklig makt. Berlingertrogna styrde fortfarande inom JF murar och gjorde allt att stoppa Namnmonumentet.

Ett möte vid Stockholms Konstråd. Ark. Klimczak visar exakta skisser av Namnmonumentet. Till det mötet har jag även bjudit Jakub Ringart (till höger på bilden). På bordet ligger olika prover av de stentavlor jag lät tillverka.

Jag satt med en dator, färdiga planer omgiven av en totaltystnad. Ett antal tunga stentavlor påminde mig ständig om Moses och de stentavlor han mottog av Gud. Namn på de mina stentavlorna var heliga för mig. Namnen, personerna bakom namnen tog jag fram, från min närmaste familj från andra familjer som "gömde de" precis på samma sätt som mina föräldrar. De namn skall vittna!

I väntans tider ringde jag till Aleksander Wolodarski om råd att välja teckensnitt. Då det handlade om ett Namnmonument så ville jag ha ett teckensnitt som ska utan svårighet gå att läsa bland tusentals andra namn. Jag visste att det bästa läsbarhet uppnår man med tecken som vi är vana vid att läsa - seriffer. Teckensnitt utan seriffer (linjära) kan däremot kanske bättre motstå "regn, frost och vind" och vara lättare att åstadkomma i granit. Jag sa till Aleksander att jag hade färdiga stentavlor med exempel av olika teckensnitt.

Aleksander och jag kände varandra sedan 1968 och deltog i varandras vigslar i Stockholm Stadshus, hösten 1974. det var då Stockholms två vackraste judinnor (Magda och Joanna) blev fruar med W i efternamn.

Wolodarski hänvisade mig till sin vän... Sivert Lindblom. Han skulle kanske kunna ge råd. Det ända jag visste om Lindblom var att han var skulptör och gjorde Rodininspirerade skulpturer. Wolodarski sa att jag skulle titta på de närbelägna Siverts skulpturer, de två bysantinska hästar i brons som finns uppställda på Blasieholmstorg. Jag tyckte om hästarna, mycket. Senare det visade att det var enbart socklarna till hästar som Lindblom stod för. Samma hästskulptur hittar man i Rottneros parken i Sune (med ljusare sockel). Båda är dock kopior av en häst ur fyrspannet på St. Markusdomen i Venedig (från kejsartidens Rom). Man daterar orginalhästarna, de ursprungliga i ett tidsspann från 300-talet fvt till 300-talet evt.

Jag stämde i alla fall en träff med Lindblom. Parkerade min gröna Fiat 127 på Riddargatan tog ut två av mina stentavlor och gick till hans atelje/lägenhet närheten. Sivert tycke att jag hade rätt, det borde vara teckensnitt utan seriffer.

Senare visade sig att de två bysantinska hästarna i brons visade sig vara trojanska hästar. Först senare förstod jag mig på talesättet ”Timeo Danaos et dona ferentes” (jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor).
Jag visste att statyer och monument tillhörde kategorin av stöldbegärligt gods. Jag trodde dock aldrig att en stöld skulle ske utav ett monument, Namnmonumentet som inte var färdigställt.

Jag träffade Gabriel Herdevall första gången på ett arkitektkontor på Söder, Allhelgonagatan nära kyrkan om jag minns rätt. Då var han representant från Judiska Församlingen och skulle ta del av mina beräkningar, monument- och byggplaner av Klimczak mm. Jag sa att Namnmonumentet skall börja med sin synliga del vid huvudingången och därefter fortsätta längs gången vid synagogan nästan till Församlingshuset. Det var uträknat av det dataprogram jag hade. 6 000 namn nådde då nästan till församlingshuset. Jag lämnade till honom av mig kalkylerade vikter på de stentavlorna så han skulle kunna beräkna om marken under pallar för trycket! Skönt, tyckte jag att någon från Församlingens sida bidrar med ett ideellt arbete. Det dröjde inte länge då Gabriel Herdeval (en jude) som skulle representera Församlingen ville ha pengarna/betalt. Han gick förbi mig och kontaktade Jakub Ringart. Troligen då slöts en överenskommelse. Herdevall fick sina silverpenningar och det var starten att tömma monumentkontot. Inget mera ideelt arbete..... Samtidigt så var då ränteläget i Sverige helt annorlunda så de ekonomiska hål efter de första tömningarna kunde fyllas på nytt för varje år som Namnmonumentetprojektet låg i en malpåse.

Memo 5 skrev jag i augusti 1995 då jag kände att många som anslöt sig till monumentgruppen ville vara med för egen ekonomisk vinning.

Till sist, jag tror att det var på Jan Nissels tid så godkände man "ett svenskt namnmonument" (finansiärer) på judisk mark. Men trots det blev det total stopp från församlingens sida.  Satte man igång med färdigställandet? Nej. man  hade trots beslutet och att allt var godkänt begärt nya alternativ, den här gången från Sivert Lindblom. Monumentet skulle på nytt börja vandra. Den här gången lite mindre turer. Här är ett försök att visa storleken på det om Namnmonumentet byggdes på baksidan av synagogan dvs framför församlingshuset ett skelett i 1:1 skala. Från judiska Församlingen ansåg man att Namnmonumentet (röd pil på bilden) skulle skymma "deras synagoga.

Det var på Jan Nissels tid (31 mars 1995) som godkände man "ett svenskt namnmonument" (finansiärer) på judisk mark. Men trots det blev det total stopp från församlingens sida. Satte man igång med färdigställandet? Nej, trots de bindande beslutet och att allt var godkänt har Judiska Församlingen begärt nya alternativ, den här gången från Sivert Lindblom. Monumentet skulle på nytt börja vandra. Den här gången, lite mindre turer. På fotot ovan är ett försök att visa storleken på Sivert Lindbloms begärda skapelse. Dvs storleksförhållanderna om Namnmonumentet byggdes på baksidan av synagogan dvs framför församlingshuset. På bilden ett skelett i 1:1 skala. Från judiska Församlingen ansåg man att Namnmonumentet (röd pil på bilden) skulle skymma "deras synagoga. Numera har träden på gården där vuxit mycket högre än Namnmonumentet som utgick från Davids stjärna skulle vara.

Trots "beställning" så förkastades Lindbloms projekt med ett fristående Namnmonument. Samtidigt så fick trion Herdevall - Lindblom - Wolodarski "greppet om Namnmonumentet" och pengarna. Församlingen tyckte att man skulle återvända till ursprungsideén (Klimczak & Wroblewski), således Namnmonumentet längs muren till den katolska kyrkan med fortsättning in i den mörka gränden. Med andra ord, tillbaka efter en lång (tidsmässigt) vandring rund synagogan, till ett utgångsläge och utgångsprojektet från 1994. Den nämnda trion tog mina och Klimczaks planer och så vilka blev plötsligt deras planer och deras Namnmonument. Man kontaktade dock ark. Klimczak (bl.a. herr Pomert från JF) då arbetet och projektering av bygget var rätt så avancerad och Klimczak gjorde redan 1995, inför första spadtaget, även särskilda byggplaner. Namnmonumentet fick inte inverka på "den katolska muren" som var byggd några år tidigare av Skanska.

Disowning The Holocaust

by Lucjan Feldman 
first published 1994-11-23


Early this year [1994] Halina Neujahr and Romuald Wroblewski of the Association of Holocaust Survivors in Sweden initiated a project to build a Holocaust Memorial in Stockholm. Though remaining neutral during WWII Sweden has in early 1945 acted for release, and then opened its doors to busloads of Jews freed from German concentration camps in the collapsing Third Reich, many of whom subsequently have made their home here. The proposed monument has the form of 7 granite slabs arranged as a symbolic menorah, on which stone tablets with engraved names, dates and places will be fastened. To date the Association has gathered approximately 4 000 [presently 6 000 +] names from all over Sweden, seven of which are of my family members. And, lest it be left unsaid, they have also by now secured enough funds to cover the construction and the erection of the monument, so the project has definitely left the stage of the wishful thinking. Because it cannot be ruled out that no additional victim names will come to the Association's knowledge after the unveiling of the Memorial, the concept calls for a flexible monument format, one which will allow incorporation of more name-tablets in the near future. It also stipulates that the Memorial be placed in the courtyard of the Great Synagogue in Stockholm, where it will cover an adjoining anonymous gray concrete fire-wall that separates the building from a Catholic church in the same city block.

Before it was chosen five other locations were investigated but found unsuitable for the purpose. In the end this central place seemed not only relevant to the cause of keeping the memory of Holocaust victims aflame but, because each year upwards of 3000 local students visit the Synagague as part of their high-school curriculum, also of great educational potential. Education for the present AND future generations. After all, facing a visible roll of names, dates and for Swedish ears unfamiliar-sounding places is a much more tangible evidence of the Holocaust, than the usual, at best fuzzy knowledge of "something like that" having happened. The Holocaust is not taught in public schools in Sweden, not even in the sole Jewish school in Stockholm.

Placing the monument in this spot, the immediate vicinity of the Great Synagague, has also received full approval of the City of Stockholm planning committee -- a monument is after all also a public structure, and here it is of utmost importance that it not become an easy target for vandals etc. So the Memorial seems as good as sealed and delivered, right? Alas, nothing could be more wrong.

Because, strange as it may sound, the board of the local Jewish Congregation - the steering committee and the owner of the Synagogue - has thus far been less than lukewarm in its reception of a Holocaust "presence" in the designated location. Some other place -- sure, by all means, as long as it's not right there on their doorstep where, if my reading of governors' minds is anywhere near correct, the monument presumably would be associated with themselves, the Swedish Jews (the horror, the horror).

Which is why and in spite of great urgency - inauguration of the Memorial is planned for late April 1995, to coincide with the 50th anniversary of the liberation of many Nazi concentration camps in 1945-- the governors drag their feet to delay giving the formal permission that the Association needs in order to proceed with the construction of the monument.

And no, I am not making this up. I go strictly by the opinions of the board as expressed in official minutes of two recent meetings. Their position in a nutshell: since no "Swedish Jews" perished in the Holocaust (true depending on who classifies whom to be a "Swedish Jew"), then the rememberance of it can hardly be of concern for the local Jewish congregation. That's the major argument. Minor ones against the proposed placement include that the place is sometimes being used as a parking lot, that on that fire-wall there is a frame for attaching of a Sukkah, that children sometimes play in the court while their parents attend the synagogue services and that one of the principals of the Association that wants that monument is not a de-facto member of the congregation.

The fact that there are 400 - 500 Holocaust survivors still alive in Sweden, plus a couple of thousands of post-war Jewish emigrants, many of them of the Second and now Third Generation, children of survivors for whom such monument seems more than appropriate, carries little weight in the minds of the elders of the Swedish-Jewish community that has never been very keen on welcoming the 'Ostjuden' into its fold. And certainly not enough to counter-weight a canopy on a wall for a Sukkah, a structure which has been known to stand in the desert without the benefit of a supporting wall, but that's another story.

And so it goes. After 9 months of talks The Association is slowly being pushed into a position in which they will have to request that the City of Stockholm -a  gentile body - assign them another, presumably equally central and vandal-proof, though hardly as prominent location for the Memorial, because the most suitable one has been stonewalled (an apt description!) by officials of the Jewish congregation. Well, indisputably it ain't their dead.

A lot has been said about outright denial of the Holocaust, from "mere" doubting the existence of gas chambers to that of negating the demographic absence of millions of European Jews... we don't need to discuss that. Yet using the same measure I wonder if the above position of - after all - a Jewish body shouldn't be classified as an attempt to disown the Holocaust. Not deny that it has happened, only that it has happened only to some other Jews.

FEEDBACK: Romuald.Wroblewski@onkpat.ki.se
of the SHMA, the Swedish Holocaust Memorial Association.

published 1994-11-23
annotated 1995-12-26

Det var klart för mig att Jakub Ringart när allt var klar insåg sin chans att göra sig känd som initiativtagare till Monumentet. Visserligen satte jag hans namn såsom föreningen ordförande men aktiv ville han absolut inte vara. Med stor misnöje gick han till möten med Stadshuset och konstrådet som Halina Neujahr och Roman Wroblewski stod bakom.  Han ville enbart fortsätta att gå i skolor och Monumentet var inte hans projekt.

Plötsligt när mina förhandlingar med Judiska Församlingen strandade efter att världens mest kända rabbiner ringde/skrev till församlingen insåg han sin chans att komma in i rampljuset, en chans han aldrig släppte. Han producerade massa lögner, det var dock inte vita lögner.  En del lögner var muntliga en del skrivna såsom i den andra boken om Monumentet. I den första bokem som gavs ut 1995 står dock en sanning som han aldrig förnekade. Ringarts lögner pressade den kända professorn Halina Neujahr från Tekniska Högskolan åt sidan, med all kraft.  

Lögner om Monumentet och att Ringart var en intitiativtagare förs vidare, bl.a. i hans dödsurna, se nedan. 
Numera har en annan man dykt upp med ett svenskt klingade namn Herdevall (som vi kallade för Ohedervall då han var mest intresserad av att tjäna pengar från Monumentkontot) som vill göra sig till initiativtagare till Monumentet. Herdevall var orsaken till Memo 5 (se ovan) som jag skrev i augusti 1995 då jag kände att många "nya" som anslöt sig till monumentgruppen ville vara med enbart för egen ekonomisk vinning.

Ringarts lögner om Monumentet att han var en intitiativtagare förs vidare, bl.a. i hans dödsurna i SvD (24 augusti 2014).

Jewish Congregation in Stockholm. Misunderstanding of the Holocaust or How to make more money out of Holocaust?

Was the Jewish Congregation in Stockholm misunderstanding the size of the Holocaust and Holocaust survivors? Their problems and their needs? Why the Congregation is using the verb omkommit, in Swedish it the verb use like to perish in an motor accident. They were murdered, killed!

Why the Congregation is using the verb omkommit, in Swedish it the verb use like to perish in an motor accident. They were murdered, killed!

Here is the history of the the Swedish Jews and other "chuchems" from Jewish Congregation in Stockholm that thought that Holocaust survivors including Holocaust children that came to Sweden with "Kinder transports" had maximum 3 persons to remember. In the official letter from the Jewish Congregation from 1994 they offer to remember" three persons as an example (see above) but also giving the possibility for up to five"

For this, the relatives to the victims murdered in Holocaust should pay to Jewish Congregation 100 USD for bronze memorial plaques and for 4 USD for each letter. So the total cost of family (means of three persons) with places of birth etc. would cost 120 USD per victim (3x120=360 USD). Totally with the name of the relative in Stockholm that remembered them = Holocaust survivor (with not to long name) 100 USD. Total cost per plaque 560 USD. Prices to be paid were given in Swedish Crowns (se above) 24 kronor per letter and 625 kronor for each plaque. 560 USD in 1994 was about how much Holocaust survivor was getting as retirement pension.

Jewish Congregation in Stockholm took part of my idea to have place of birth and place of death next to each victim. However, just a part of my idea,.... My idea was that the Memorial should contain the personal data of those remembered. This information will show that Jews, born in places spread over all Europe, children, young, adult and elderly, all died or were killed in places like Auschwitz, Majdanek, Treblinka, Bergen-Belsen, different ghettos and what is very common "unknown places", OKÄNT in Swedish. Typical plate from Polish Jews that survived Holocaust is here that of family Mlynek.  Here they have just 4 lines and no names of the persons providing the names, the Holocaust survivors. At Stanislawa Mlynek name it is therefore clearly stated that she is unknown (OKÄNT)!

However, I know, that Stanislawa Mlynek was born 1925 and murdered 1942 in Treblinka. I know that the Holocaust survivor Benjamin Mlynek provided 13 names to Holocaust Monument in Stockholm. Here he could just afford 4 names and not undersign it! He died 1997.

Benjamin Mlynek, the Holocaust survivor from Poland that come to Sweden in late sixties had just the money for 4 rows. Rest of his family and his own hame as provider of the information are omitted. I know, how difficult it was to choose and how difficult it was to ommit the closest family members.

Mlynek had no money to put the place of birth of his parents. His father was, however born in Ciechanów and his mother in Lodz. Mlynek Stanislawa and Sara listed above were born 1925 in Warszawa and his uncle Herman (actually Hersz, Chaim) was born in Ciechanów. 

On the Namemonument 14 rows are filled by Benjamin Mlynek.

Holocaust Monument in Stockholm by Swedish Keren Kajemet. The year was 1984. There is not a single word mentioning Holocaust or murdered Jews. The word hädangångna - means died and is used in Kaddish prayer.

Okropne teksty o Januszu Korczaku na stronach Muzeum Polin

Publikowanie zdjecia Korczaka z okresu getta podczas gdy reszta tekstu to (i slusznie) to o Nim jako pedagogu tez nie przemyslane! Zreszta wiele zdjec na stronach o Korczaku wyglada jak xeroxy! Dlaczego? Niechlujstwo i tumiwisizm!

Oj Polin Polin!
Dziwne zdjęcia i dziwne teksty produkujecie na internecie.
.
Dziwny tekst tak jakby był pisany przez 5-klasistę:
"W czasie drugiej wojny światowej, Dom Sierot wielokrotnie był przenoszony, a jego sytuacja była coraz gorsza, opiekunowie robią wszystko by zapewnić dzieciom dobre warunki.
Żydzi byli zmuszani do noszenia opasek, dzięki którym wszyscy
wiedzieli kto jest Żydem, na co Korczak się nie zgadzał. Kilkakrotnie za to jest aresztowany. 5 sierpnia 1942 roku Korczak wraz z całym Domem Sierot zostają wyprowadzeni na plac załadunku, skąd zostają wywiezieni do obozu śmierci w Trebelince.".

Dlaczego nigdzie nie napisane że w "Trebelince" zostali uduszeni gazem, zamordowani?
Dlaczego takie nieciekawe zdjęcie Korczaka?

Znajoma napisała o tym:
Tekst rzeczywiście toporny. Jakby nieudolne tłumaczenie. Pomieszane czasy, szkolne błędy stylistyczne. A już zdanie z opaskami "dzięki którym" (!) wszyscy wiedzieli kto jest Żydem - kuriozalne.

Inna dodała:
Ja w piątej klasie na pewno pisałam lepiej i na pewno nie robiłam takich błędów stylistycznych. Zdanie o tym że Żydów rozpoznawano dzięki opaskom brzmi jak humor z zeszytów szkolnych . Czy naprawdę te perły myśli i stylu wyszły spod piór pracowników Polin? Wierzyć się nie chce!

Mój koncowy komentarz:
Ja w piątej klasie na pewno pisałam lepiej i jak wycinałem innych zdania to wpasowywałem je lepiej do tekstu. Głównym "problemem" tego wpisu jest to że jest na oficjalnej stronie Muzeum Polin które jeszcze sporo ludzi uważa za tzw. wiarygodne. Dlatego tak uparcie zwalczam "tumiwisizm" i "zapatrzenie w siebie" tego Muzeum.

Historia - Janusz Korczak - Gawędy - Gadaninki - Pedagogika żartobliwa

Janusz Korczak w latach 1935 - 1936 wygłasza w Polskim Radiu pogadanki. Są one drukowane na łamach tygodnika radiowego ANTENA jako Gawędy (na przedostatniej stronie).
.
Gawędy nazywane pózniej gadaninkami a własciwie ich wybór zostają wydane w 1939 roku jako Pedagogika żartobliwa.

Drukarnia B-ci Wójcikiewicz - EWA - Paulina Ąppenszlakowa i Iza Wagmanowa

Drukarnia B-ci Wójcikiewicz, Warszawa, Pawia 10, Telefon 265-82 - to drukarnia męża mojej ciotki Sabiny. Tam drukowano gazetę EWA.

Wydawcy gazety EWA to Paulina Ąppenszlakowa i Iza Wagmanowa.

Małżeństwa, Appenszlaków i Wagmanów, odegrały niezwykle ważną rolę w kulturze żydowsko-polskiej.

Niewątpliwie "dziełem życia” Jakuba Appenszlaka i Saula Wagmana był "Nasz Przegląd”. Ich żony Paulina i Iza wydawały przez 6 lat (1928-1933) "Ewę”.

EWA to jedyne polskojęzyczne pismo kobiety żydowskiej w okresie miedzywojennym, było trybuną dla wszelkich spraw kobiecych. W niezwykle szczery i odważny sposób poruszano w niej tematy małżeństwa, rozwodów, aborcji i antykoncepcji.

Wracając do B-ci Wójcikiewiczów to moja ciotka Sabina Wójcikiewicz zginęła w getcie warszawskim a jej mąż Lutek Wójcikiewicz zmarł z wycieńczenia tuż po oswobodzeniu Bergen-Belsen.

Recepty z tej gazety (kulinarne) są do dzisiaj cytowane! Były one sygnowane R. G. - Róża Grutzhendlerowa. RG zginęła w warszawskim getcie w strasznym roku 1942.