Maps with black and red dots (concentration- and death camps) - Kartor med svarta och röda prickar (koncentrationsläger och dödsläger)

Den nazistiska regimen i Tyskland upprättade koncentrationsläger för internering av personer som ansågs hota rikets säkerhet eller den tyska rasens renhet. Lägren drevs av SS. 

Det första koncentrationslägret upprättades samma år som Hitler kom till makten, år 1933. Flera tusen politiskt oppositionella tyskar internerades då. Under de följande fyra åren fanns omkring 6 koncentrationsläger med sammanlagt mellan 4 000 och 7 750 fångar. Under 1937/1938 växte lägersystemet och eskalerade under krigets sista år. 

Den största förändringen skedde 1942 då koncentrationslägren blev en del av ekonomin och skulle leverera arbetskraft till krigsindustrin. 

SS Concentrations camps

Ghettos for Jews in Europe

Samtidigt, i slutet av januari 1942, efter nazisternas möte i Wannsee, i utkanten av Potsdam bestämdes den Industriella Förintelsen. Nazister gick igenom alla europeiska länder och satte ihop ett protokoll på en A4 sida. Protokollet var inget annat än en mördarlista med 11 000 000 milioner människor. 

För enbart mördandets skull sattes upp 6 stycken dödsfabriker, utrotningsläger, förintelseläger (tyska Vernichtungslager), såsom Majdanek, Treblinka och Auschwitz. 

Under krigsåren mångdubblades antalet huvudläger och mängden internerade fångar ökade till hundratusentals. Numera räknar man att fanns det omkring 42,500 läger, satellitläger och getton. 

Den enorma omfattningen av koncentrationslägersystemet både vad gäller antal läger och antalet fångar var en konsekvens av tyskarnas behov av arbetskraft till krigsindustrin och det ideologiska målet att utrota Europas judar.

När man tittar på kartan ovan, över de största lägren och tänker på att det totala antalet läger var minst 42,500,  så är uppenbart att alla som bodde inom det här markerade området visste!  Visste om vad det var och vad som pågick i lägren. 
Alla boende där, måste har varit direkt eller indirekt involverade i det som en del kallar nonchalant för "Maskineriet".

In July 1941 ghetto was established in Brody. Ghetto was closed December 1942. All Jewish shops were confiscated and given to Ukrainians. It was death penalty for Jews to leave the ghetto area (this was written on the back side of this ghetto sign)

The researchers have recently cataloged some 42,500 Nazi ghettos and camps throughout Europe.

The documented camps include not only “killing centers” but also thousands of forced labor camps, where prisoners manufactured war supplies; prisoner-of-war camps; sites euphemistically named “care” centers, where pregnant women were forced to have abortions or their babies were killed after birth; and brothels, where women were coerced into having sex with German military personnel.

Auschwitz, Treblinka, Majdanek and a handful of other concentration camps have come to symbolize the Nazi killing machine in the public consciousness. 
Likewise, the Nazi system for imprisoning Jewish families in hometown ghettos has become associated with a single site — the Warsaw Ghetto, famous for the 1943 uprising. 

These sites, however, infamous though they are, represent only a minuscule fraction of the entire German network, the new research makes painfully clear.

The maps the researchers have now created to identify the camps and ghettos turn wide sections of wartime Europe into black clusters of death, torture and slavery — centered in Germany and Poland, but reaching in all directions.

Ponad 40 tysięcy nazistowskich obozów koncentracyjnych.

Wynik badań, które przeprowadzano przez ostatnie 13 lat, zszokował nawet badaczy Holokaustu - czytamy w "New York Timesie". Okazuje się bowiem, że wbrew temu, co sądzono do tej pory, w Europie w latach 1933-1945 działało ponad 40 tysięcy nazistowskich obozów koncentracyjnych.

Udokumentowane obozy to nie tylko ośrodki zagłady, ale także tysiące ośrodków pracy, obozów dla jeńców wojennych, domów publicznych, w których kobiety zmuszano do seksu z nazistami, a także ośrodki, w których kobiety siłą poddawano zabiegom aborcji. Enigmatycznie nazywano je "centrami opieki".

Ett otränat öga och Die Deutsche Reichsbahn reklam

Vad menas med att ha ”ett otränat öga”? Vanligtvis innebär det att man är oförmögen att se annat än det uppenbara i bilden. Det som först möter ögat. Med andra ord skulle exempelvis en person som inte är insatt i Förintelsens historia kunna se dolda samband och utifrån dessa berätta om bilden lika lätt som jag. 99% av min familj blev som bekant mördad under den här mörka perioden av Europas historia!

Godsvagnar

snabb

lastning och lossning!

En annons i en polska tidning under andra världskriget (läs Förintelsen). Här erbjuds godsvagnar  för transporter av Gedob. (Generaldirektion der Ostbahnen). För mig finns det mer i detta reklambudskap än när den möter ett otränat öga. Det är inte enbart godsvagnar lastade med trä och betor som jag ser! 

Jag känner igen boskapsvagnar med skjutdörrar och små fönster. Jag vet att godsvagnar av den typen (typ G), kanske just de, användes under Förintelsen och att min familj från Warszawa transporterades i sådana boskapsvagnar till dödslägret Treblinka.

Die Deutsche Reichsbahn Gesellschaft, den tyska järnvägen, spelade en väsentlig roll i utrotningen av Europas judar. I varje land som tyska trupper ockuperade utnyttjades den infrastruktur av ett fungerande järnvägsnät för ändamålet. 

Många arbetare vid järnvägen fortsatte sina anställningar även under ockupationen och arbetade då för tyskarna. Under General Government's tid (GG) togs den tidigare polska järnvägen, Polskie Koleje Panstwowe (PKP), över av Gedob (Generaldirektion der Ostbahnen/ General Management of the Eastern Railways). Gedob förvaltades av tyskarna och huvudkontoret fanns i Krakow. Man hade också fillialer i större städer som Warszawa och Lublin.

Eftersom offren till förintelselägren transporterades oftast med tåg, hade den tyska järnvägen en stor del i Förintelsen och tjänade stora pengar på det.  SS betalade nämligen avgifter för transporterna. Priset för en vuxen var år 1942, 0,04 RM (riksmark)/km. För barn betalade man hälften och för den som var yngre än 4 år var transporten gratis. Därefter kom specella priser för grupptransporter...

Ett hemligstämplat brev om transporter till Treblinka. Dels om en daglig avgående tåg från Warszawa med start den 22 juli 1942 (Grossaktion Warschau) on ett annat tåg till Treblinka från staden Przmysl som skall gå 2 gånger i veckan.

Nya tankar! 

Snabb Lastning och lossning av godstransporter!

Lastning: Umschlagsplatz och den väg som judarna föstes in boskapsvagnar.

Lastning: gråtande och skrikande spädbarn och barn, mödrar, osammanhängande familjer.

Lastning: natten under en bar himmel vid Umschlagsplatz i väntan på nästa transport.

Lastning: in i en boskapsvagn dit kan man pressa in upp till 120-150 personer.

Lastning: Det är min medvetenhet om det framtida ödet av människor från boskapsvagnar.

Lastning: Fylld boskapsvagn, glödande av solen och värmen från mänskliga vagnar. Ingen luft, inget vatten. Mörk, skrämmande.

Lossning: rengöring av godsvagnar från avföring och döda gamlingar samt barn.

Lossning: människor piskade mot gaskammaren.

Lossning: det är min kunskap att den rök man ser går upp, det är de som kom med de allra första vagnar som rullades in bakom stängslet till lägret i Treblinka.

For an untrained eye's - Die Deutsche Reichsbahn - Ostbahn advertisment

An advertisement in the Polish newspaper during the Holocaust. For different railway wagons, here for cargo offered by Gedob. (Generaldirektion der Ostbahnen). 

Cargo wagons 
Quick 
loading and unloading!

For me, there's more in this particular advertising's message than when it meets an casual eye. I recognize cattle wagons with sliding doors and small windows. I know that cargo wagons of type (type G) were used during transports of my family from Warszawa to the death camp Treblinka.

Ogłoszenia elementów taboru kolejowego w czasie Drugiej wojny swiatowej. Wagony towarowe. Szybki załadunek - rozładunek. "Wagenzug bestehende aus 1C 58G 1C" - tak było napisane w rozkładzie jazdy miedzy warszawskim gettem a stacja Treblinka. Na zdjeciu - ogłoszeniu widac 2 wagony towarowe typu G.

What does an untrained eye means? Normally, the phrase means simply a person who is unfamiliar with whatever he is seeing. In other words, as an example, a person who is not familiar with with Holocaust would not be able to tell or to see the connection in this particular picture as easily as I, who is familiar with Holocaust history could. Familiar, as 99% of my family was murdered during this dark period of Europeen history!

Deutsche Reichsbahn Gesellschaft (The German Railway)  played an essential role in the extermination of the European Jews. Wherever German troops occupied a country, railway lines and a working railway infrastructure were utilized. Many railway employees and workers of the occupied countries remained in their jobs and worked for the Germans. 

In the Generalgouvernement (GG), the former Polish Railways, Polskie Koleje Panstwowe (PKP), was taken over by Gedob (Generaldirektion der Ostbahnen/ General Management of the Eastern Railways) managed by Germans. Gedob's main headquarters was in Krakow (Krakau), but had branches in major cities such as Warsaw, and Lublin. 

Extermination camps were established at railway lines, as the victims were transported by trains to the camps. The German Reichsbahn managed its affairs virtually independently. The SS therefore, had to pay them for transport charges. The fare in 1942 amounted to 0.04 Reichsmark (RM) for 1 adult per kilometer. Children paid half, and those younger than four years were transported free of charge. 

Ett hemligstämplat brev om transporter till Treblinka. Dels om en daglig avgående tåg från Warszawa med start 22 juli 1942 (Grossaktion Warschau) on ett annat tåg till Treblinka från staden Przmysl som skall gå 2 gånger i veckan.

Wagony towarowe 

szybko 
załadować - wyładować! 

Slogan reklamowy GEDOB.

Nowe przemyślenia!  Załadowywanie i rozładowywanie transportów!

Załadowywanie:  Umszlag i ścieżka, którą pędzono Żydów do bydlęcych wagonów.
Załadowywanie: krzyk niemowląt i dzieci, matek, rozłączonych rodzin.

Załadowywanie: noc na Umszlagu w oczekiwaniu na następny transport.

Załadowywanie: w bydlęcym wagonie można ostatecznie upchnąć nawet  po 120-150 osób.

Załadowywanie: To dla mnie świadomość przyszłego losu ludzi załadowanych do bydlęcych wagonów.
Załadowywanie: Przepełnione, rozżarzone od słonca i od ludzkiego ciepła wagony. Bez powietrza, bez wody. Ciemne, straszne.

Wyładowywanie:  czyszczenie wagonów z odchodów i martwych starców, niemowląt.

Wyładowywanie:  bierne przyglądanie się ludziom pędzonym do komory gazowej.

Wyładowywanie: To dla mnie świadomość,  że z dymem odchodzą Ci,  którzy przyjechali pierwszymi wagonami wtoczonymi na teren obozu w Treblince.

Photographs from Łódź Ghetto - Litzmannstadt - Fotografowie getta - Natek Nachman Zonanend story.

Natek-Nachman Zonabend (on the right with the "Post-badge"-Mail) handing out money - support from the Jewish Council (Judenrat) in Łódź Ghetto - Litzmannstadt. The man on the left is probably a member of the Judenrat.

Natek-Nachman Zonabend ID with information that he belongs to the "Post" (Mail) department.

March 1945. Henryk Ross with a box of negatives he photographed in the Litzmannstadt-Łódź Ghetto, Poland. Pictured in the photograph are Henryk Ross, Stefania Ross, Zenon Goldreich and his wife, and Bronka and Jakob Urbach.

Natek, Nachman Zonabend was a member of the Swedish Holocaust Memorial Association (SHMA) from 1994. The association, in Swedish, Föreningen Förintelsens Minne, had a core of Holocaust survivors and the second generation. Halina Neujahr and Nachman-Natek Zonabend were a great source of personal information. Halina about the Warszawa Ghetto and Natek about the Litzmannstadt - Łódź Ghetto. After our association published the first book about the Holocaust and sent it to all the Swedish schools and Swedish MPs, I was asked to prepare internet pages about the two biggest ghettos in occupied Poland. Halina Neujahr and Nachman-Natek Zonabend helped me with the facts about the Warszawa Ghetto and about the Litzmannstadt - Łódź Ghetto. For years, pages were part of the "Living History" Campaign (Levande historia). Natek and Halina were very generous with their time. At that time, I got from Natek coins and bills issued in the Łódź-Litzmannstadt ghetto. As I worked professionally with X-ray microanalysis, I could analyze the chemical composition of the coins in the electron microscope. Natek told me that they were highly flammable and they helped to make the fire. My analysis showed that 10 pfennig coins consisted of magnesium (Mg) and aluminum (Al), and some zinc (Zn).

Henryk Rozencwajg-Ross (1910-1991) was a Jewish photographer employed by the Statistics Department of the Judenrat (Jewish Council) in the Łódź Ghetto. His job enabled him to document Jewish life in the ghetto, which he did, with thousands of prints and negatives.

During the liquidation of the Łódź Ghetto in August 1944, Ross and his wife Stefania buried a box of negatives in the field next to his house on 12 Jagielonska Street in the ghetto. The negatives were shot by Ross during the years 1940-1944.

Ross survived the Holocaust and returned to Łódź, where he located and dug up the documentary material he had buried underground before the liquidation of the ghetto.


Mendel Grossman was another Jewish photographer in the Łódź (Litzmannstadt) ghetto, born in 1913. He was a slim man of less than average height with sloping shoulders, his coat hanging on him as if it were not cut to his size, even his shoes appearing too large for him.

Grossman distributed many of his photographs; those he was unable to distribute, he tried to hide. In August 1944, shortly before the final liquidation of the Litzmannstadt Ghetto, he hid ca. 10.000 negatives, showing scenes from the Ghetto. He was deported to a labor camp in Koenigs Wusterhausen and stayed there until 16 April 1945. Ill and exhausted, he was shot by Nazis during a forced death march, still holding on to his camera

Many other pictures (some of them by Ross and Grossman) were hidden by Nachman Zonabend (Natek). Nachman Zonabend was an inmate of the Łódź Ghetto from 1940 to 1945. In August 1944, following the liquidation of the ghetto, the Germans assigned him to a work unit whose task was to clean up the deserted ghetto. He succeeded in hiding parts of the ghetto archives, as well as photographs and artworks of ghetto photographers and artists. He recovered these materials after the liberation of Łódź in January 1945. In 1947, Nachman Zonabend donated the bulk of his collection to the YIVO Archives. These are fragmentary records of the Eldest of the Jews of the Łódź Ghetto, by which name the Jewish ghetto administration was known.

Mendel Grossman at work in the darkroom

Nachman Zonabend: 

I was among the group of inmates whom the Germans had left in the ghetto after the last deportation in August 1944. We were to pack and ship the goods and equipment left behind by those Jews who had been deported. One day, during a moment when the Nazi guards were not paying attention, I slipped unnoticed into the deserted print shop of the ghetto administration and came out with a complete set of Rumkowski’s announcements. Next, I went into the offices of the Secretariat at 1 Dworska Street, which handled Rumkowski’s correspondence. The papers that I found there, which had once been so meticulously sorted and filed, were in complete disarray. I stuffed them in large glass jars and later buried the jars in a remote spot. I also had another hiding place where I kept photographs, drawings, and paintings made by ghetto artists.

One rainy Sunday in October 1944, as we were marching under escort to the bath, we passed the former post office building, 4 Kościelny Square. I broke away from the group and ran inside. As a former employee of the ghetto post office, I knew the place well. Making my way through the silent corridors and empty rooms, I reached the back door and entered the adjoining house where the ghetto archives were located. Several suitcases bulging with documents stood on the floor, covered with scattered papers. Evidently, these materials were of special value and were meant to be taken to a safe place.

Not one minute could be wasted. I dragged the heavy valises down the stairs and into a deserted courtyard. In the middle of the courtyard I saw a well which turned out to be completely dry. With great difficulty, I brought the valises over to the well and dropped them in. The ground was strewn with quilt covers and pillows; their former owners were probably either dying in slave labor camps or had already been immolated in the crematoria at Auschwitz (Oświęcim). I gathered the covers and pillows and stuffed them inside the well, hoping that this would keep the documents dry and protect from harm.

In January 1945, after the Red Army liberated Lódz, I returned to Kościelny Square. Plunderers were already at work in the former ghetto, looking for treasures abandoned by the Jews. Despite the threat they posed, I pulled the suitcases out of the well and carried them to my apartment. Later on, I dug up the glass jars. I was relieved when everything was finally secure. An important record of the history of the Lódz ghetto had been saved.

On many occasions, I have been asked to explain why I took all these risks to secure these documents, whose contents I did not even know, in a place as desolate as the ghetto was then, and at a time when the rest of us inmates were looking for places to hide themselves rather than a batch of seemingly worthless papers. Furthermore, what motivated me in the first moments of freedom to return to the abandoned streets of the former ghetto, now overrun with dangerous looters, to bring these moldy papers to safety? 

Plunderers were already at work in the former ghetto, looking for treasures abandoned by the Jews. Despite the threat they posed, I pulled the suitcases out of the well and carried them to my apartment. Later on, I dug up the glass jars. I was relieved when everything was finally secure. An important record of the history of the Lódz ghetto had been saved.

Nachman Zonabend is giving support from the Jewish Council - Judenrat. The ghetto had its own money!

 

From my first days in the ghetto, I was close to a small circle of people who strove to document for posterity all that was happening around us. As the ghetto mailman, whose special task it was to deliver relief payments to welfare recipients, I used to come to the homes of poverty-stricken families. I will never be able to describe the destitution, starvation, sickness, despair, injustice, and loneliness that I saw there. Fortunately, others had done it, such as the photographers Mendel Grossman and Henryk Rozencwajg-Ross, who preserved images of the ghetto on film. I was a close friend of both men and was intimately familiar with their work as well as that of their colleagues, Rubiczek and Borkowski. I knew about the daily chronicle, which was being meticulously compiled by scholars working in the Department of Statistics. I was involved with artists, writers, and poets whose common goals were to preserve the evidence of the horrendous crime we were all witnessing, and I often participated in their discussions and meetings. Shortly before the liquidation of the ghetto, I was able to hide some of their photographs and artworks. I also made a mental note of the location of other materials to which I had no access at the time.

W Archiwum Państwowym w Łodzi przechowywanych jest 27 albumów z getta Litzmannstadt, w których jest ponad 15 tysięcy fotografii zrobionych w latach 1940–44 w łódzkim getcie. Albumy zostały opisane jeszcze w czasie wojny. Na każdym są odręczne informacje w języku niemieckim. Niemal każdy zawiera zdjęcia wydziałów bądź resortów pracy: zdrowia, szkolnictwa, aprowizacji. Są na nich przede wszystkim ludzie przy pracy i wykonywane przez nich produkty: buty ze słomy, dywany, wiadra. Jest też odrębny album o szkołach, szpitalach, policji. Wiele fotografii pokazuje po prostu ludzi, którzy pozują do zdjęć, jakby chcieli przetrwać wojnę, choćby na zdjęciach. Zdjęcia nie są podpisane nazwiskami autorów, ale bez wątpienia byli nimi przede wszystkim Mendel Grosman i Henryk Ross, oficjalnie zatrudnieni w Wydziale Statystycznym.

Deportation. Mendel Grossman is taking "official" pictures. Grossman took unauthorized pictures as well and hid the camera under his big coat. 

Bakery number 3 in the Ghetto. Picture by Mordka Mendel Grossman.

Fotografowie getta dobrze jednak wiedzieli, że byli świadkami wydarzeń ważnych dla historii, a ich zdjęcia mogły pokazać to, co działo się w getcie naprawdę. Dlatego, mając dostęp do materiałów dla innych zakazanych i niedostępnych, robili też zdjęcia nieoficjalne, będące dokumentem życia w zamkniętej dzielnicy, i rozdawali je przyjaciołom i znajomym. Zdarzało się, że fotografowali sytuacje niebezpieczne — z ukrycia, z narażeniem życia. Jak choćby wywózkę dzieci we wrześniu 1942 roku. Grosman dawał też swoje zdjęcia młodszym kolegom.
 

Warszawa mur getta - Warsaw Ghetto wall - Reise nach Warschau

Zawsze cos nowego. Nowe zdjęcia, nowe szczegóły i nowe przemyślenia.

Warszawa Getto. En av de första gränsdragningarna runt Lila Gettot. De blåa ringarna visar var bilderna med den putsade muren har tagits. DS - Dom Sierot - dr. Janusz Korczaks barnhem. Senare låg gettogränsen bl.a. längs de röda linjen, mitten av Wielkagatan och ett metallnätstängsel delade Siennagatan där Dom Sierot låg fram till den 5 augusti 1942 då barnen och personalen fördes till Treblinka där de mördades.

„Reise nach Warschau” to album fotografii, wykonanych przez oficera Wehrmachtu
Jurgena Josta podczas dwudniowej wycieczki z Poznania do Warszawy w czerwcu
1941 roku. Większość zdjęć zostało zrobionych w Warszawie. Jedno z nich
przedstawia mur getta i w oddali Dom Sierot (DS) Korczaka na Siennej 16. Mur
był otynkowany tylko od strony aryjskiej.

Na Siennej - od strony Marszałkowskiej - były dwa różne mury. Jeden otynkowany - drugi
surowy ceglany. Wygląd zależy od datowania zdjęć. Granica getta w tym rejonie (podobnie
jak w innych) zmieniała się na przestrzeni czasu. Pierwszy mur, ten otynkowany, przecinał
ulicę Sienną na wysokości podwórek między ul. Zielną a ul. Wielką do marca 1941. Po zmianie granic getta mur dzielił ulicę Wielką  - to był nowy mur, bez tynku. Wszyscy w Warszawie wiedzieli, co było za nieotynkowanym murem...


Zdjęcia niemieckiego żołnierza z 1941 roku

 På skylten står: Frisör...

Korsningen Siennagatan och Wielkagatan i det Lilla Gettot. Foto: Joe Heydecker

 Sienna gatan på den ariska sidan. På skylten står: Frukost, MIDDAG, kvällsmat, rum att hyra. Bakom muren syns Janusz Korczaks Dom Sierot vid Sienna 16.

Wrong description above. It is Próżna Street at the level of Swietokrzyska str.

Korsningen Siennagatan och Wielkagatan i det Lilla Gettot. Man kan se början till en mur längs Wielkagatan.

Korsningen Siennagatan och Wielkagatan. Man kan se en mur längs Wielkagatan och stolpar och stängsel längs Siennagatan.

Korsningen Siennagatan och Wielkagatan. Man kan se en mur längs Wielkagatan och stolpar och stängsel längs Siennagatan. De gående finns således på den ariska sidan. Bilden är troligen tagen under vintern 1942-43 då alla invånarna från Lilla Gettot deporterades och mördades i Treblinka, bland de, min mormor, morfar alla kusiner, dr. Janusz Korczak och 265 000 andra!

Na Siennej (od strony Marszalkowskiej) były dwa różne mury - jeden otynkowany a drugi surowy. Wyglad zależy od datowania zdjęć. Granica getta w tym rejonie (podobnie jak w innych) się zmieniała. Pierwszy mur, ten otynkowany, przecinał ulicę Sienną na wysokości podwórek między Zielną a Wielką (do marca 1941), po zmianie granic przebiegał po środku ulicy Wielkiej - to był nowy mur. Ze zdjęć wynika, że ten pierwszy był otynkowany, ten drugi nie.

At Sienna street (looking from the Marszalkowska) there were two different walls - one raw and one plastered. Appearance depends on the dating of images or changes in ghetto boundaries. Ghetto boundary in this area (as also in the others) was changed. The first wall that was plastered, was the height of the courtyards between the Zielna street and Wielka street (until March 1941). After the change of the borders of the ghetto, the wall was raised in the middle of the Wielka street. From the pictures we know that it was raw, not plastered.

Tu inny mur. Zdaje się że to Sienna przy Żelaznej i tez otynkowany z jednej strony....

Ovan en gettomur. På Sienna gatan (nära Zelazna). Här ser man klart att muren hade två olika väggar - en rå och en putsade. Utseende beror på från vilken sida man tittar på muren. Råytan mot gettot och den putsade mot den ariska sidan. Gettogräns i flera områden ändrades. Den första muren som byggdes parallellt med Marszalkowska (en fin gata i Warszawa) var muren mot den ariska sidan är putsad. På bilderna överst ser man en mur som korsade Sienna gatan i höjd av Zielna och Wielkagatan. Efter ändringen av gettogränserna förflyttade man muren till mitten av Wielkagatan. Den nya muren, en bit längre ifrån Marszalkowskagatan hade då bara oputsade väggar på båda sidor. Alla visste var gettot fanns och vad föregick bakom murarna.