Economy of Korczak farm - Rózyczka - הַכְשָׁרָה

Korczak orphanage opened a summer camp on the Rozyczka farm in Goclawek.

In 1921 Korczak orphanage opened a summer camp on Rozyczka farm in Goclawek. We know that numerous basic vegetables were grown in green houses there. There were also five milking cows and, one horse and hens (?). New for me is that they were selling fresh flowers, fruit, potatoes, wheat and rye.

Actually, the summer camp was a typical Hachshara - Preparation - הַכְשָׁרָה for emigration to Eretz Israel.

Rózyczka, main building.

The last summer at Rózyczka, 1940.

Hans Fink och Eva Stein borde lära sig ordspråket “Man ska inte kasta sten i glashus”

Chevra Kadischa org nr 80201-6104. I en resultaträkning som styrelsen presenterade under årsmötet har resan till Strasbourg gömts under: Verksamhetskostnader, inköp för begravningsverksamheten. -142 424:-. Reseräkning saknas!

Ordföranden i Chevra Kadischa i Sverige Hans Fink, trots sitt ursvenska ursprung samt hans hjälpreda revisor  Eva Stein tycks inte ha lärt sig det kända svenska ordspråket. Ordspråket “Man ska inte kasta sten i glashus” är välkänt och betyder ungefär att man ska sopa rent framför egen dörr först, d.v.s. inte kritisera någon annan för något som man själv gör sig skyldig till.

Chevrastyrelsen anser sig vara religiösa och tycker att deras medlemskap i Chevra är en mitzva. Deras handlande skulle nog G.. klart fördöma !!!
I tredje Moseboken står det följande:

Du skall inte hysa hat till Din broder i Ditt hjärta, Du skall älska Din nästa som Dig själv. 

Trots att Chevra Kadischa styrelsen sägs t.o.m. be i synagogan har de totalt glömt vad MITZVOT handlar om. För upplysningen skull vill jag påminna de vad mitzvot handlar om. Mitzvot som kan översättas med påbud. Det är handlingar som för troende judar är både tillåtna och förbjudna och som omfattar alla aspekter av en människas liv. Mitzvot rör dels hur vi ska handla gentemot medmänniskor, dels hur vi ska handla i relationen till G...

 

Förra året så har Chevra kritiserat en av sina medlemmar för att denne har skrivit ett brev till styrelsen från ett arbetsmailkonto. Inte bara kritiserat men tillskrivit ett brev till arbetsgivaren och angivit sin egen medlem, en judinna från forna Sovjet för ett tjänstefel. Hans Fink kan skriva klanderfritt på kanslisvenska då han har varit anställd av Skatteverket. Det han skrev till kvinnans arbetsgivare heter på rent svenska angiveri. Varför gjorde Fink det? Den svenska pliktkänslan? Nej, en vedergällning då det elektroniska brevet innehöll en motion till årsmötet som Fink upplevde som kritik. Igen så glömmer man så lätt:

Du skall inte hysa hat till Din broder i Ditt hjärta, Du skall älska Din nästa som Dig själv. 

Fink och resten av styrelsen försöker att fortsätta med sina förehavanden och verkligen älskar sig själva. Då jag har kritiserat styrelsen att de gör inget förutom att "sitta på pengarna" och inte använder de medel (egentligen avkastning) som deras företrädare har skaffat på det sättet som står i Chevra Kadischa stadgar har de angivit min sambo till Judiska Församlingens styrelse. Hennes brott är att hon har, tillsammans med mig tagit hand om Förintelsens offrens gravar.
Chevras Eva Stein som var ordförande i Judisk Mångfald, ett part inom den Judiska församlingens i Stockholm tillika medlem i Judiska församlingens styrelse har utövat ett starkt tryck på Judiska församlingens styrelse. Det har resulterat att Judiska församlingen har utfärdat en fatwa när det gäller min dåvarande sambos företag som arbetar med gravvård. Företaget har nu, som det heter gått i graven. Chevras styrelse ger dock inte upp. Deras tolkning av Torah tycks vara älska dig själv och shit i andra. 
I klar text betyder det att de ger sig nu, tillsammans med Judiska församlingens styrelse direkt på mig och den verksamhet som jag har utövad inom Föreningen Förintelsens Minne.

Hur Eva Stein sköter sitt arbete som revisor inom Blomsterfonden vet jag inte. Jag, personligen, skulle, med hennes nyss beskrivna förehavanden och helt avsaknad humanistisk syn, aldrig tillåta henne att arbeta i den typen av sammanslutningar.

Tillbaks till Chevrastyrelsens förehavanden, även de enligt älska dig själv och shit i andra. 

I fjolårets redovisning, finns att tillgå på Skatteverket då Chevra är en ideell förening med org. nr 80201-6104, har Styrelsen av Chevra Kadischa försökt att gömma sin "styrelseresa" på ett mycket speciellt sätt, se kopian av en del av resultaträkningen ovan. Det upptäcktes av tvätterskan som Fink har därefter angivit till hennes arbetsgivare. En ren vendetta enligt mig. 

Fink, Stein och övriga i Styrelsen har fortsättningsvis inte redogjort för sina resekonstander och inte om deras makar, liknande var med på denna självbjudresa.

Vad handlar Hans Finks och Eva Steins angiverier om? Här är årets två fall beskrivna

Angiveri nr. 1 av Hans Fink - ordförande i Chevra Kaddisha styrelse, yrke skatteexpert

En av Chevra Kaddisha medlemmar, en kvinna skrev en Motion till Styrelsen. Kvinnan tillhör de aktiva medlemmar som förutom att hon betalar sin medlemsavgift så förbereder hon de avlidnas kroppar inför den sista vilan. Hon genomför ”tahara”, en religiös tvagning och därefter svepning och kistläggning. Poängen med det är att göra det möjligt för den avlidne att möta sin skapare med respekt och värdighet. Tahara är ett tungt arbete och utförs alltid av judiska volontärer. En tvätterska i Chevra Kaddisha har alltid högt anseende bland volontärerna och andra judar.

Tvätterskan arbetar som en tjänsteman inom Kriminalvården. Hon är mycket omtyckt. Gör bra ifrån sig som det heter, avancerar ständigt. Hon kan flera språk som är en stor merit. Plötsligt blir hon kallad till en av högsta cheferna. Av hans ton i telefonen förstår hon att något är galet, men vad? Alla sina uppgifter har hon utfört galant. Chefen visar en kopia av hennes mail som hon skickade från sin arbetsdator. I mailet står ingenting men det finns en bilaga som hon har skrivit dagen innan hemma. Bilagan, motionen till Chevra Kadischa har hon inte fått iväg dagen innan hemifrån då hon var inte säker vart hon skulle skicka den. Hon saknade Chevras mail. Chevra Kaddisha har ingen hemsida med styrelsens adresser, inte en "info"-mail. Hennes mail från arbetsgivarens dator såg ut enligt ovan (här är hennes namn borttaget). Hon erkänner ett tjänstefel för sin chef och berättar att hon skrev det hemma etc. Det var dock inte Kriminalvården som upptäckte att en privatbilaga har skickats till en privatadress det var mottagaren Hans Fink - som bilagan var adresserad till.
Hans Finks vrede över motionens innehåll var så stor att han tycks ha ringt till flera inom Kriminalvårdensledning. Tvätterskan, tahara volontären fick en varning.

Hans Finks agerande har diskuterats under årsmötet och flera krävde hans omedelbara avgång. Röster under mötet var hårda. Alla tyckte att han har handlat fel både såsom ordförande och som jude. Man kallade Hans Finks agerande för angiveri, med all rätt.

Vad fanns i tvätterskans motion som upprörde Hans Fink. Vad orsakade hans vrede och vedergällning?

Tvätterskan tog upp problem i tahararummet, problem med volontärer och så påpekade hon följande 

Vattenproblemet har funnits i decennier och de förslagen som hittills tagits fram avslås av Styrelsen med hänvisning till begränsad ekonomi. 
Samtidigt åker Styrelsen på en studieresa, en resa som medlemmarna i Chevran fortfarande inte har fått ta del av vare sig genom någon form av reseberättelse eller genom annan återkoppling. 

Samtidigt har hela Chevrastyrelsen (alla namn senare) blivit ertappad att de gjorde en gemensam resa (med sina respektive?) till Strasbourg. Egentligen inget fel i det. Det har styrelser i ideella föreningar ofta ofta rätt till sk efter ett godkännande av föreningsmedlemmar under ett årsmöte.

Här fanns inget godkännande. Styrelsen förklarade sig under årsmötet att de skulle träffa rabbiner där. Ett underkännande till rabbiner i Stockholm? Man krävde under mötet att man skulle öppet redovisa resekostnader och andra uppgifter, läs utgifter som Chevrastyrelse försökte gömma under en inteetsägande och missvisande rubrik, se nedan.

I en resultaträkning som styrelsen presenterade under årsmötet har resan gömts under:

Verksamhetskostnader, inköp för

begravningsverksamheten.                    -142 424:-

                                         

Hans Fink har arbetat för Skatteverket i alla år så han visste vad han gjorde. Han visste också vad hans angiveri hos Kriminalvården skulle leda till. Kvinnan fick reprimand av sin högste chef.

Angiveri nr. 2, av Eva Stein, styrelseledamot i Chevra Kaddisha och Judiska Församlingen, yrke: revisor.

Det här med avsaknaden av rinnande vatten vid de judiska begravningsplatserna har varit problem. Både religiösa judar och icke-religösa men som håller på traditionen brukar tvätta händerna efter besöket vid begravningsplatsen. Under den varma årstiden kan man alltid använda sig av bevattningskranar men vattnet stängs av då kylan kommer.

Jag har påpekat det för Chevra Kaddisha och för Judiska Församlingens styrelse. Jag påpekade också att sista gången jag hade möjlighet till det var det på nittiotalet.

En nära vän till mig har påpekat det skriftligt både för Judiska Församlingen och Chevra styrelsen. Han använde dock inte de så i Sverige erkända "lagom" orden men sa rak på sak vad han tyckte. Han uppgav att Chevra Kaddishas årliga inkomster (huvudsakligen av kapital) på 250 000 kronor efter skatt bör användas för annat är nöjesresor. Jag samtyckte.

Åtgärder. Judiska Församlingensstyrelse, ordförande Aron Szugalski-Verständig, yrke: jurist
Reaktionen (en vendetta) på det från Chevra och Judiska Församlingen var omedelbar. Inte mot honom men mot min sambo då hon var vän med honom. Över min sambos företag och mig har Judiska Församlingens styrelse utfärdat en fatva. Angivaren var den här gången Eva Stein som sitter både i Chevra och Judiska församlingens styrelse. Hon är dessutom revisor så nog har hon haft fullt vetskap och förståelse för vad de har med Flink koka ihop i Chevras Räkenskaper. Skam att gömma en resa under begravningskostnaderna. Revisor Stein tillsammans med skatteexpert Fink. Ett samspel över gränserna.

Det speciella är att min, numera fd sambo Justyna Bamba har utfört en stor ideell insats som gäller Judiska församlingens fyra begravningsplatser. Det handlar både om hennes arbete och materiel som hon och hennes firma har skänkt.

Naturligtvis fattades den nya fatvan av hela Judiska Församlingensstyrelse inklusive ordföranden, juristen Aron Szugalski. Samtidigt sägs att flera av Judiska församlingens styrelse och administration (Isak Reichel) är djupt religiösa och ber i synagogan. Hur har de kunnat undgå det som står i tredje Moseboken:

Du skall inte hysa hat till Din broder i Ditt hjärta, Du skall älska Din nästa som Dig själv. 

Hoppas de att varje år bli förlåtna under Jom Kippour? Hyckleri!

Själv har jag varit shomrim inom Chevra Kaddisha och delaktig i minjagruppen, naturligtvis som volontär. Shomrim kommer från Shemira är hebreiska för "titta" och "vakta". Det är också en traditionell judisk ritual som innebär att man vakar över någon som precis har dött. 

Alla som tillhör Minjan brukar bli bjudna på en Chevralunch. År 2020 bestämde Hans Fink inte bjuda alla från minjangruppen men använda sig av selektion. De som har varit kritiska fick inte inbjudan till den årliga lunchen.

Det här med avsaknaden av rinnande vatten vid de judiska begravningsplatserna har varit problem. Både religiösa judar och icke-religösa men som håller på traditionen brukar tvätta händerna efter besöket vid begravningsplatsen. Under den varma årstiden kan man alltid använda sig av bevattningskranar men vattnet stängs av då kylan kommer.

Jag har påpekat ovanstående för Chevra Kaddisha och för Judiska Församlingens styrelse. Jag påpekade också att sista gången jag hade möjlighet att tvätta händerna innan besöket vid begravningsplatsen så var det på nittiotalet.

Då inget har gjort tills nu, mars 2020 har jag tillsammans med Ronny, en judisk rörmokare från Köpenhamn bestämt oss att installera rinnande vatten vid de judiska begravningsplatserna i Stockholm. Mitt företag som arbetar med gravstenar (STHLMgravvard@gmail.com). Vi gör det utan medel från Chevra eller Judiska Församlingen.

Svindleri?

Mitt företag, STHLMgravvard@gmail.com, står för grävnings och borrarbete medan det danska företaget med Ronny i spetsen står för vattenkransinstallation.

The history of Jewish White Slaves during and after the Holocaust

The yellowed page of the handwritten summary attached to the medical records of Eta Löwy might not be of interest for an untrained eye. For me it includes quite a bit of her history during and first two years after the Holocaust.

The yellowed page of summary attached to the medical records of Eta Löwy might not be of interest for an untrained eye. For me it includes quite a bit of her history during and first two years after the Holocaust. Ber sjh Norrköping means Special Emergency hospital in city of Norrköping (Beredskapssjukhus) on the Swedish east coast. The number 15.7.45 is the date of July 15th, 1945. On that day Eta arrived in the group of former prisoners of Bergen-Belsen concentration camp on the White boat HMS Prins Carl from Lubeck to Norrköping. Following lines are about different convalescent home she was at during 1945-1946. The last line, utr and the date means that she left the country, January 24th 1947.

The date 24.1.1947, January 24th 1947 is also, the common date for departure of 550 girls and women and 94 boys and men from the harbor of Trelleborg with destination Eretz Israel. Early on that wither morning they arrived with special trains to the Trelleborg Harbor and borded the ship S/S Ulua. The youngest ombord were 13 and the older in late thirties. All of the were Jewish Holocaust survivors. The biggest group was girls around twenty. Another, important characteristics of the group was that they were, mono-generation.  Monogeneration means without parents, younger brothers and sisters, without grandparents, without country to return. They arrived to Sweden at the end of WWII, between late April 1945 and mid of July 1945. During this particular period thousands of DPs (Displaced persons) were brought to Sweden in the actions remembered as White buses and White boats. There were also trains with Dos that came to Sweden through Denmark. Most of the non-Jewish DPs returned to their home countries.

For the Jewish survivors who saw their entire families to be murdered in the death camp, there was no place to return. Approximately half of the wanted to go to Eretz Israel, called at that time the British Mandate of Palestine. Others wanted to go to North and South America having relatives there, some of them wanted to wait with "the decision" until "IRC news" about their relatives that possibly survived will arrive from their countries of origin. In most cases the International Rede Cross (IRC) was unable to find their relatives as they were only present as the ashes or the dead bodies in the mass graves. Therefore the decision to leave rather comfortable Sweden was no that difficult. 

The young survivors had very strong family feelings in the group. One of the girls was thinking of staying in Sweden. The Swedish-Jewish family wanted to adopt her. She discussed the matter with her closest friend she shared the life in two camps. She got a straight answer "We are your only family"! She followed the group. 

Holocaust survivors arriving from concentration camps though Denmark to the harbour of Malmö, Sweden, on April 28, 1945. Among women, three young girls. The one laughing is Lola Preiss.

This group of young Jewish men and women, survivors of various concentration camps, were brought to Sweden and were cared for under the auspices of the Gordonia youth movement. They went to Trelleborg on the south coast of Sweden and from there to Forsbacka in the center of the country. The group was organized as a chevrat no'ar (a social - educational framework for youth). The eighty members, who spoke Polish, Russian or Lithuanian, attended school in Forsbacka. The boys were then taken to Furudal where they worked and received vocational training.

Furudal-Tappudden 1946. Most of the boys/men were in late December 1945 transferred to Furudal from the refugee camp in Öreryd. In Öreryd that was a common camp for Jew from Poland and Christians, there were several antisemitic accidents and therefore, similar to women camp in Doverstorp. Second fro the right Jakob Sylman.

Boarding S/S Ulua in the Port of Trelleborg

Battle with 6 British warships at Bat Galim, south of Haifa.

S/S Ulua on the ground south of Haifa. The end of the battle

When the ship "S/S Ulua" renamed later to the "Haim Arlosoroff." reached the shores of Eretz Israel on February 27, 1947 most of its passengers were arrested by British and deported to the detention camp on Cyprus. Here "Swedish group" with Lola Preiss in the middle and Jakob Sylman (withaout the shirt) standing behind her.

After one month trip S/S Ulua was spotted by Lancaster, British reconnaissance aircraft. Thereafter British destroyers followed S/S Ulua and intercepted the ship on February 27 near cost of Bat Galim: just south of Haifa. The captain succeeded to put the boat on ground. Some refugees jumped of the boat into the water but they had no chance to escape as barbed wire surrounded the beach and was watched by British paratroopers. Survivors of the Holocaust were sent to the camp again, this time detention camp no. 66 in Cyprus. The Time Magazine wrote about in in the issue of March 10, 1947.

Just four days later, on March 1, 1947,  S/S Abril left Southern France and Port du Bouc for Eretz Israel. Her decks were crammed with over 600 Holocaust survivors. While at sea, the SS Abril was renamed the SS. Ben Hecht. Seven days later, March 8, the ship was spotted by British reconnaissance aircraft. British destroyers intercepted the Ben Hecht. The ship was boarded, impounded and towed to Haifa under British control. The refugees were sent to the same prison camp in Cyprus as the refugees that arrived from Sweden with SS Haim Arlosoroff. The American crew was arrested and sent to the infamous Acre Prison.

As the British Mandate of Palestine was coming to an end, Jewish leaders proclaimed the establishment of the State of Israel on May 14, 1948. The declaration of independence was followed by the establishment of a provisional government and the Israel Defense Forces (IDF).
Aliyah is a verb in Israel. It means to go home, to return to Israel from the Diaspora, the Jewish historical dispersion. The Aliyah Aleph, or the first limited waves of immigration were the "legal" immigrations. The Aliyah Bet, or the second wave would be done "illegally". The Aliyah Bet is also known by a Modern Hebrew term, the Ha'apala. It too means Aliyah. The refugees who participated in the Ha'apala are called Ma'apilim. They were willing to face hardships, detentions, deportations and even death to reach Palestine.

Ulubione cukierki w Domu Sierot Korczaka

Marszałkowska nocą. Widoczny sklep fabryki czekolady "Plutos" i szyld "E. Wedel". fot. lata ’30, źródło, Narodowe Archiwum Cyfrowe.

Doktor miał zawsze przy sobie miodowe cukierki. Fabryka Czekolady „Plutos” na ulicy Barskiej regularnie ofiarowywała Domowi Sierot swoje wyroby. Czy wśród nich były miodowe cukierki? Nie wiem. Według neonu na Marszałkowskiej produkowała zarówno czekoladę, jak i karmelki, cukierki.

Prawie dziesięć lat temu napisałem historię o 

"O KRNĄBRNYM KORCZAKU KTÓRY BAŁ SIĘ TYLKO PANI STEFY"

Korczak wracając wieczorem ze swoich wykładów lub tez redakcji Małego Przeglądu często wstepował do piekarni i kupował robione na melasie z rodzynkami i z dodatkiem kawy zbożowej, chlebki tureckie. Nie wiem, może to Natanowa (Leokadia) Grützhändlerowa, żona właściciela fabryki wyrobów cukierniczych „Natan Grützhändler”, która mieszkała przy Ogrodowej 40 i zaopatrywała doktora. Albo kupował je jako ostatni wieczorny klient w jakiejś piekarni.

Szlomo Nadel opowiadał mi:
Leżeliśmy zazwyczaj w łóżkach, gdy Doktor wkradał się po cichu do sypialni i szeptał:

Czy Jej tu nie ma?. Chodziło oczywiście o Panią Stefę. Bał się jej bowiem bardzo. Pani Stefa była w Domu Sierot 24 godziny na dobę! O ile Pani Stefy nie było w pobliżu, wyjmował Pan Doktór dużą papierową torbę i rozdawał dzieciom tureckie chlebki.

Zdaje się że Pani Stefa nigdy się nie dowiedziała, jak krnąbrny był Janusz Korczak.  Oczywiście chodzi o Stefę Wilczyńską!

Mezuza w Domu Sierot Korczaka - Na mezuzie powinno być napisane ש ד י שומר דלתות ישראל czyli Pilnuje drzwi Izraela.

Dom Sierot, Krochmalna 92. Gdzie mezuza? Mezuza była. Na pewno była, i to nie jedna, kilka lub nawet kilkanaście! Z przodu budynku przy wejściu głównym jak i przy wejściu kuchennym po prawej stronie budynku. Może przy wejściu do sali rekreacyjnej, sekretariatu na parterze i przy wejściu do sypialni. Tutaj chyba po prawej "kołatka".

Dom Sierot, Krochmalna 92. Gdzie mezuza? Mezuza była. Na pewno była, i to nie jedna, kilka lub nawet kilkanaście! Z przodu budynku przy wejściu głównym jak i przy wejściu kuchennym po prawej stronie budynku. Może przy wejściu do sali rekreacyjnej, sekretariatu na parterze i przy wejściu do sypialni

Co  się z mezuzami stało?  Wszystkie futryny drzwi na Krochmalnej na których umieszczone były mezuzy spłonęły.

Zgodnie z tradycją, wyprowadzający się z mieszkania Żydzi powinni zabrać ze sobą mezuzę. Czy mieszkańcy Dom Sierot przeprowadzając się jesienią 1940 r do Getta, do gmachu Państwowej Szkoły Handlowej im. J. i M. Roeslerów przy Chłodnej 33 wzięli ze sobą co poniektóre mezuzy czy też zostawili. Pomiędzy Domem Sierot a Szkołą Handlową nastąpiła tzw. tymczasowa wymiana lokali, a Janusz Korczak i dyrektor Szkoły Handlowej zobowiązali się wzajemnie, po wojnie, zwrócić sobie budynki w stanie niezniszczonym. Może dlatego zostały mezuzy na Krochmalnej czekając na powrót dzieci i wychowawców. Może jednak zostały zabrane na Chłodną a następnie na Sienną 16.

Mezuzy były nie tylko w tradycyjnych, żydowskich domach lecz również w hotelach, restauracjach żydowskich. Mezuzy to podłużne pudełeczka zawierające niewielki zwój pergaminu. Napisana jest na nim jedna z najważniejszych żydowskich modlitw - fragment Księgi Powtórzonego Prawa zaczynający się od słów "Słuchaj Izraelu, Pan jest naszym Bogiem, Panem jedynym". To są właśnie mezuzy. Wchodząc do mieszkania lub pokoju zwyczajowo się je dotyka oddając cześć pismu. Na mezuzie powinno być napisane ש ד י שומר דלתות ישראל, czyli Pilnuje drzwi Izraela.

Przed wojną w Warszawie mieszkało około 230 tysięcy Żydów. Na warszawskich drzwiach przymocowano więc wiele tysięcy mezuz.

Kiedyś w Polsce szukałem budynków ze śladem po mezuzie. Znalazłem kilka, kilka śladów i kilka mezuz, zamalowanych.

W Warszawie zostały w futrynach drzwi kamienic getta. Spłonęły razem z gettem i jego mieszkancami.

W innych miastach wciąż można znaleźć zostawione przez dawnych mieszkańców mezuzy z tekstami żydowskich modlitw.

Dopiero 5 miesięcy po "fizycznym" otwarciu Domu Sierot było oficjalne otwarcie w Wielkiej Synagodze przy ul. Tłomackie. Oficjalne otwarcie placówki, rozpoczęto nabożeństwem i przemową rabina Wielkiej Synagogi na Tłomackiem dr Samuela Abrahama Poznańskiego. Uroczyste otwarcie odbyło się dopiero 27 lutego 1913 roku z udziałem licznych gości. Może wtedy podarowano mezuzy dla Domu Sierot?

Mezuzy Domu Sierot Korczaka nie są nigdzie opisane. Były jednak. Podobnie jak były świeczniki szabatowe i chanukowe. Były również pocztówki "na pamiątkę" po żydowsku. Dzieci, co poniektóre porozumiewały się, również z wychowawcami, np. moim ojcem - Panem Miszą, po żydowsku (jidysz) mimo że językiem urzędowym był polski. Dzieci modliły się po żydowsku. W gazecie Domu Sierot i oczywiście w Małym Przeglądzie wszystkie święta żydowskie i ich obchodzenie w Domu Sierot są co roku opisywane i komentowane. Akcenty żydowskie Domu Sierot Korczaka były po wojnie i są w dalszym ciągu (2020) niepotrzebnie wyciszane w Polsce.

Najwcześniejsza pocztówka w zbiorze wychowanka Domu Sierot, Leona Gluzmana, jest datowana 21 grudnia 1923 roku. Została wręczona mu na pamiątkę jego pierwszej Chanuki w Domu Sierot. Na pocztówce jest scenka rodzajowa, która przedstawia głowę rodziny – ojca zapalającego świece ostatniego, ósmego, dnia święta. Obok niego są żona i dzieci. Na obrazku wydrukowany jest też tekst po żydowsku - jidysz – cytat ze świątecznej pieśni według liryku Morrisa Rosenfelda: O wy, małe świeczki, opowiadacie historie, opowieści przeszłości. Opowiadacie o rozlewie krwi. [...] O sile i odwadze, o cudach przeszłości.

Pocztówka w zbiorze wychowanka Domu Sierot, Leona Gluzmana, jest datowana 21 grudnia 1924 roku. Została wręczona mu na pamiątkę 280 - wspólnych modliw. Prawdopodobnie po śmierci któregoś z rodziców Leona.

Najwcześniejsza pocztówka w zbiorze wychowanka Domu Sierot, Leona Gluzmana, jest datowana 21 grudnia 1923 roku. Została wręczona mu na pamiątkę jego pierwszej Chanuki w Domu Sierot. Na pocztówce jest scenka rodzajowa, która przedstawia głowę rodziny – ojca zapalającego świece ostatniego, ósmego, dnia święta. Obok niego są żona i dzieci. Na obrazku wydrukowany jest też tekst po żydowsku - jidysz – cytat ze świątecznej pieśni według liryku Morrisa Rosenfelda: O wy, małe świeczki, opowiadacie historie, opowieści przeszłości. Opowiadacie o rozlewie krwi. [...] O sile i odwadze, o cudach przeszłości.

W Domu Sierot obchodzono najważniejsze żydowskie święta. Nie było Chanuki bez świec, święta Purim bez barwnych kostiumów i masek, święta Pesach bez sederu i macy, a Jom Kipur zawsze odznaczał się stosowną do tego dnia powagą, opowiadał Leon Guzman.

W gazecie Domu Sierot i oczywiście w Małym Przeglądzie wszystkie święta żydowskie i ich obchodzenie w Domu Sierot są co roku opisywane i komentowane. Akcenty żydowskie Domu Sierot Korczaka były po wojnie i są w dalszym ciągu (2020) wyciszane w Polsce.

W gazecie Domu Sierot i oczywiście w Małym Przeglądzie wszystkie święta żydowskie i ich obchodzenie w Domu Sierot są co roku opisywane i komentowane. Akcenty żydowskie Domu Sierot Korczaka były po wojnie i są w dalszym ciągu (2020) wyciszane w Polsce.

6 lat na Krochmalnej 92 - Wajserman Mojsiej vel Mojzesz - Michal Wróblewski - Pan Misza

Wajserman Mojsiej vel Mojzesz Michal Wroblewski Pan Misza UW

Om de hade tillfrisknat skulle de ha den 27 februari 1947 kommit till Eretz Israel