Förintelsens logistik - Warszawa Gettot - November 1939 markeras ett område i Warszawa med skyltar "Karantänområde med risk för spridning av epidemi" - Oktober 1940 färdigbyggs muren - Oktober 1943 avslutar dödslägret Treblinka sin verksamhet

Redan i november 1939, endast en dryg månad efter nazisternas intåg i staden, markeras med skyltar de judiska kvarteren och ett antal kvarter runt dem som ”Karantänområde med risk för spridning av epidemi” (tyska: Seuchensperrgebiet). 

I oktober 1940 offentliggjorde den tyske distriktschefen Ludwig Fischer att ett getto skulle inrättas Warszawa. Gränser för gettot presenterades i de polska tidningarna. Gettot var nu ett faktum, omgärdat av taggtråd, plank och murar som började byggas i början av 1940, med ett fåtal in- och utgångar, vaktade av polsk och judisk polis och tysk militär.

Nowolipkigatan i Warszawa. Det var här som det trycktes Korczaks tidning Maly Przegląd. Gettomuren byggdes vid Nowolipki nr. 1.  Maly Przeglad låg vid nr. 7.

Nowolipki 7. Warszawas Gettot. Hungriga barn framför en konditori utan färska varor.

Gettot i Warszawa var omgärdat av taggtråd, plank och murar med ett fåtal in- och utgångar, vaktade av polsk och judisk polis och tysk militär. Här korsning av Zelazna och Chlodnagatan.

I oktober 1940 offentliggjorde den tyske distriktschefen Ludwig Fischer att ett getto skulle inrättas Warszawa. Gränser för gettot presenterades i de polska tidningarna. Gettot var nu ett faktum, omgärdat av taggtråd, plank och murar som började byggas i början av 1940, med ett fåtal in- och utgångar, vaktade av polis och militär.

Redan i november 1939, endast en dryg månad efter nazisternas intåg i staden, markeras med skyltar de judiska kvarteren och ett antal kvarter runt dem som ”Karantänområde med risk för spridning av epidemi” (tyska: Seuchensperrgebiet). 

Janusz Korczaks barnhem Dom Sierot tvingades att lämna Krochmalnagatan 92 och flytta i en skollokal på Chlodna 33 gatan.

Getto området var mycket mindre än det ursprungliga ”karantänområdet” och under de tre år gettot existerade ändrades dess gränser flera gånger.

I oktober 1943 avslutade dödslägret Treblinka sin verksamhet. Över 900 000 judar mördades där. En tredje del av de var judar från Warszawas Gettot.

Mer än livet står på spel - Kapten Kloss gör sig påmind efter ett halvt sekel - Påminner också om Warszawa Gettot

Sista åren i gymnasiet så hade jag (äntligen) en möjlighet att titta hemma på TV. Att vi inte hade en TV förr var delvis en ekonomisk fråga. Dels var det fråga om motståndet från min mammas sida som var lärare och var kritiskt mot TV. Teater var mycket viktigare.

När TV-serien Stawka większa niż życie (Mer än livet står på spel) eller Kapten Kloss sändes som TV-teaterföreställningar (Teater Sensacji) år 1965 fick jag titta på det. Då köpte vi en begagnad Orion tv från min moster. Nu fick jag titta på tv hemma. Jag fick titta på Kapital Kloss. Så hette det TV-teater på polska. Jag tyckte om handlingen och minns fortsättningsvis musiken i filmen och den kunde så småningom höras i varje trappuppgång. Naturligtvis var allt i svart och vit.

Skaparen Zbigniew Safjan var pappa till min klasskollega under hela grundskolan. Han bodde på Królewska 2 gatan, uppgång 3, 1 tr. 

Jag visste inte att serien "Kapten Kloss" kom till Sverige, både som TV-produktion och en serietidning. År 1968 bodde jag på Lundagatan på Söder och hade ingen TV. Serietidningen såg jag plötsligt i Myrorna på Fleminggatan.

Kapten Kloss var egentligen en polsk motståndsman som hette Stanisław Moczulski och kallades Staszek. Ibland förekommer också namnet Kolicki. Han var mycket lik en tysk officer, Hans Kloss, som just tillfångatagits av den sovjetiska underrättelsetjänsten GRU. Moczulski tog på sig att uppträda som kapten Kloss och spionera och sabotera bakom de tyska linjerna. Det var mycket spännande och den falske kapten Kloss, med kodnamnet Agent J-23, råkade in i det ena äventyret efter det andra.

TV-serien Kapten Kloss var skriven av Andrzej Zbych, en pseudonym för Zbigniew Safjan och Andrzej Szypulski. Serien producerades av Zygmunt Goldberg som tvingades efter den antisemitiska kampanjen i slutet av 1960-talet lämna Polen. Goldberg kom till Stockholm 1969.

Kapten Kloss som spelades av Stanisław Mikulski som senare blev programledare för den polska motsvarigheten till Bingolotto. Men hans roll som kapten Kloss är vad som levt vidare. Zbigniew Safjan tillsammans med medförfattaren Andrzej Szypulski producerade förutom TV-serien sex böcker om kapten Kloss. Dessa gavs ut på svenska av Wennerbergs förlag.

När TV-serien Stawka większa niż życie (Mer än livet står på spel) eller Kapten Kloss sändes som TV-teaterföreställningar (Teater Sensacji) från januari 1965 fick jag titta på teatern. Då köpte vi en begagnad Orion tv från min moster. 

Skådespelaren Stanslaw Mikulski som kapten Kloss

Stawka większa niż życie, wg, Andrzej Zbych
odc.1 "Wróg jest wszędzie"
Premiera: 1965. 01. 28 Reżyseria: Janusz Morgenstern Wojska niemieckie planują działania wojenne, które mają przełamać radziecką obronę. Jednak atak zostaje uprzedzony. Niemcy podejrzewają, że to skutek działania obcej agentury. Gestapo prowadzi w tej sprawie śledztwo. Sturmbannfuhrer Greit podejrzewa Klossa. 

Obsada aktorska 

Stanisław Mikulski - Hans Kloss
Mieczysław Stoor Sturmbahnfuhrer Greit
Barbara Klimkiewicz  - Marusia 

Janusz Bylczyński -  Hauptmann Eberhardt 

Marian Kociniak  - Piotr 

Jerzy Adamczak  - doktor 

Maciej Maciejewski generał niemiecki
Jan Żardecki  - major Broch

Jerzy Karaszkiewicz  - ordynans

Gabriel Nehrebecki  - oficer niemiecki

Wacław Szklarski  - esesman

Aleksander Błaszyk  - esesman

SOBIBOR upprorets minnesdag. Förintelsemonumentet i Stockholm som Judiska församlingen nyligen skändade hade 6 minnesstenar som markerade platsen där Förintelsens offer ligger begravda. Bland de 6 stenarna som skändades fanns en med namnet SOBIBOR.

Förintelsemonumentet i Stockholm som Judiska församlingen nyligen skändade hade 6 minnesstenar som markerade platsen där Förintelsens offer ligger begravda. Bland de 6 stenarna som skändades fanns en minnessten med namnet SOBIBOR. Sobibor var ett av de 3 ökända utrotningsläger vilka inrättades år 1941–1942 inom ramen för Operation Reinhard och var bara i drift under cirka ett och ett halvt år. Målet för Operation Reinhard var att utrota alla judar i Generalguvernementet, det tyskockuperade området i sydöstra Polen.

Idag den 14 oktober skall jag gå till platsen där Sobibor minnesstenen fanns för att lägga en vit sten. Varför idag? Den 14 oktober 1943 har ett uppror ägt rum i lägret. Den judisk-sovjetiska krigsfången Alexander Pechersky män lyckades slå ihjäl elva SS-män i smyg. Grundtanken var att försöka döda samtliga vakter och gå ut genom huvudgrindarna. 

Beslutet om upproret och flykten fattades när drygt ett par hundra överlevande fångar från Bełżec-lägret kom Sobibor. Bełżec* var det första utrotningslägret i Generalguvernementet och minst 600 000 judar och cirka 15 000 romer mördades där. De som kom från Bełżec berättade att mördandet i Bełżec upphörde i slutet av december 1942 och att sedan början av 1943 försökte man utradera spåren av lägret. Man lät en grupp återstående gräva upp liken efter de mördade och bränna dessa på stora bål. Därefter sädes de överlevande till Sobibor. Platsen där Bełżec hade legat gjordes om till en lantgård. Varför stoppades mördandet i Bełżec? Det enkla svaret är att man har mördat de flesta judar i Lvovområdet och Kraków-distriktet så hade de flesta av judarna i Generalguvernementet mördats. Det fanns inte flera att mörda i industriell skala.

Tillbaka till upproret i Sobibor. Tyvärr, så upptäcktes det på tidigt stadium och fångarna efter att ha klippt tagtråd stängsel fick fly hals över huvud ut genom de omkringliggande minfälten. Samtidigt så har de beskjutits från en av vakttornen. Av de 600 flyende fångar klarade sig ca. 300 levande ut i skogen och 50-70 överlevde kriget, bland dem återfanns ledaren, Pechersky som efter flykten fortsatte slåss med partisanerna till krigsslutet.

En av Alexander Pecharskys män i Röda Armén hette Siemion Rosenfeld. Efter upproret lyckades han åter att ansluta sig till Röda Armén. Han kämpade mot nazisterna hela vägen till Berlin. I maj 1945 skrev han på muren av Rikskansliet i Berlin - SOBIBOR. Siemion Rosenfeld dog förra året i Israel (96 år gammal).

Massakern av Holocaust minnesmonumentet 6 stenar - 6 miljoner utförd av Judiska församlingen i Stockholm (ordförande Aron Verständig). Skändningen utfördes på 75 årsdagen. En överlevande från Krakow saknade Bełżec stenen (BELZEC) och sa det var en symbolisk grav för de som mördades från Krakowgettot. Platsen där de 6 minnesstenar stod har jämnats med marken och bara 6 svarta rutor vittnar om Judiska församlingens framfart och den skamliga skändningen på 75 årsdagen av Vita båtarnas ankomst.  

*Redan under februari 1942 skickades flera grupper av judar till Bełżec för att gaskamrarna skulle testas och i mars 1942 började Bełżec officiellt att fungera som förintelseläger. Under maj månad sändes tusentals judar från Krakow till Bełżec.

Vem egentligen kom med Svenska Röda Korsets aktion med de Vita bussarna till Tyskland i andra världskrigets slutskede? "Stay put" eller "in och ut"?

Hur skall historien om Vita bussar berättas? Sanning eller Vita lögner? På bilden ovan ser man danska poliser som satt i tyska Stalag IV B ett läger för krigsfångar. Förhållandena i Stalag kan inte jämföras med ett koncentrationsläger. Sextiotal av de 1960 danska poliserna dog faktiskt i Buchenwald innan de efter 9 veckor flyttades till Stalag i Mühlberg (December 1944).  Krigsfångarna var skyddade av den tredje Genèvekonventionen, som tyskarna respekterade. Vad gällde behandlingen av civila, politiska fångar existerade ingen konvention. På bilden ovan bakom de danska poliserna syns buss nr. 38 som numera står i museet i Yad Vashem i Israels huvudstad Jerusalem.

Motstridiga uppgifter om Svenska Röda Korsets aktion med de Vita bussarna till Tyskland i andra världskrigets slutskede har varit ute på remiss i 75 år.Uppgifterna om hur många som räddades med de Vita bussarna har varierat kraftigt. Antalet transporterade till Sverige har minskat successivt med 1/3 del. Politiskt har man använt sig av en osanning och kopplat Vita bussarnas transporter av judar.  En enkel sökning ovan med 4 sökord yad Vashem white busses bekräftar det hela.  Här kan vi i oktober 2020 fortsättningsvis läsa om 60 000 "räddade"!

Korten från Robertshöjd flyktingsläger. Här fanns flera nationaliteter. Huvudsakligen från Holland, Frankrike och Tjeckoslovakien. Många av de kom till Malmö i slutet av april eller allra första dagar i maj 1945. Här kan man verkligen diskutera frågan "stay put" eller "in och ut", således mening med transporterna till Sverige.

Motstridiga uppgifter om Svenska Röda Korsets aktion med de Vita bussarna till Tyskland i andra världskrigets slutskede har varit ute på remiss i 75 år. 

Uppgifterna om hur många som räddades med de Vita bussarna har varierat kraftigt. Antalet transporterade till Sverige har minskat successivt med 1/3 del. Politiskt har man använt sig av en osanning och kopplat Vita bussarnas transporter av judar. Visst kom det en hel del judar men det har inte heller klargjorts hur många judar som kom. Många har gott på tolkningen eller efterkrigspropagandan och för vidare Vita busstransporter såsom transporter/räddning av judarna. I Yad Vashem 

Vita busaktionens syfte och Folke Bernadottes roll har ifrågasatts länge. Mycket av den information som florerar i media kommer från hans bok Slutet.

Helt annorlunda fakta hittar man i andra böcker, bl.a. av massmördarens massör Felix Karsten och massmördarens astrolog, ja astrolog. När Norbert Masur och Felix Kersten anlände till den senare strax före midnatt hälsades de av Himmlers astrolog (ja, astrolog), Wilhelm Wulff. Wolff i sin bok “Zodiac and Swastica”  (1968), beskrev både Kersten och Masur och så kom han ihåg att 4 dagar efter "det svenska besöket" anlände till Karstens residens en Vit buss som hämtade ett flertal tyskar därifrån mot friheten i Sverige. Troligen var det den konvojen som körde från Ravensbrück då Wulff beskriver i sin bok att den konvoj attackerades av lågt flygande flygplan som försökte att stoppa all väg och järnvägstrafik.

Den 25 april 1945 hämtade (räddade) en Vit buss ett antal tyskar vid Kerstens gods Gut Hartzwalde. Detta hävdas i "Zodiac and Swastica" memoarerna från Himmlers astrolog, Wilhelm Wulff. I boken berättar Wulff hur konvojen attackerades av allierade stridsflygplan på vägen mot Schwerin då dödades svensk Vit bus personal och flera av de nyss befriade fångarna från Ravensbrück. I en rapporten från svenska Röda Korset från år 2000 som alla refererar till nämns samma attack, men det står inte att konvojen hade sin stopp och nya passagerare i Gut Hartzwalde. Av texten förstår man att Wullf hörde det från första hands vittne:

By then no German trucks were available, but there was a chance that the Swedes, who had sent large numbers of Red Cross trucks and buses to evacuate prisoners and refugees, might be persuaded to make the trip. At Lübeck, where the Swedish Red Cross had established their headquarters and where Himmler now was, it would be a relatively simple matter to set this operation in motion.

As a result of these initiatives, a convoy of trucks laden with refugees and the members of the Hartzwalde staff arrived at Lubeck on the evening of April 25 after a long and dangerous journey. Near Schwerin, where the convoy was attacked by low-flying aircraft, three of the Swedish personnel were killed and several vehicles damaged. Upon arrival the refugees were accommodated in quarters furnished by the Swedish Red Cross.

Major Hans Arnoldsson beskrev denna händelse i sin bok Natt och Dimma:
Dagen därpå inträffade olyckan. Kolonnen hade på grund av trängseln på vägarna delats i två grupper, den ena tog vägen över Wismar och den andra över Schwerin. Omkring klockan 14 blev den senare gruppen beskjuten en och en halv mil väster om Schwerin. Chauffören Ringman, en kanadensisk chaufför och fem kvinnor dödades omedelbart. Sexton personer, däribland löjtnant Hallquist, skadades svårt. 

Det var inte bara Bernadotte som skrev sina minnes bilder. Der gjorde även Felix Kersten (Gespräch mit Schellenberg (Felix Kersten) 10 maj 1945, C4, 551, 7-8, CZA.)

När Norbert Masur och Felix Kersten anlände till Gut Hartzwald strax före midnatt hälsades de av Himmlers astrolog (ja, astrolog), Wilhelm Wulff. Wulff beskrev  i sin bok både Kersten och Masur och så kom han ihåg att 4 dagar efter "det svenska besöket" anlände till Karstens residens en Vit buss som hämtade ett flertal tyskar därifrån mot friheten i Sverige.

När Norbert Masur och Felix Kersten anlände till Gut Hartzwalde strax före midnatt hälsades de av Himmlers astrolog (ja, astrolog) och Schellenberg. Därefter sent kom Himmler.

Det speciella med mötet är att den var så mycket speciellt. Någonstans fanns viljor att genomföra det. Problemet var att egentligen alla ville ha det avklarat och dra därifrån så fort så möjligt! Se "fribrevet" till Kersten nedan.

När Norbert Masur och Felix Kersten anlände till Gut Hartzwald strax före midnatt till den 21 april 1945 hälsades de välkomna av Himmlers astrolog (ja, astrolog) och Schellenberg. Därefter sent kom Himmler. Det speciella med mötet är att den var så mycket speciellt. Någonstans fanns viljor att genomföra det. Problemet var att egentligen alla ville ha det avklarat och dra därifrån så fort så möjligt!

Den senaste mediadebatten, initierad av radioproducenten och journalisten Bosse Lindquist, genom radioprogrammet ”Ta judarna sist” i P1 våren 1998 (58 min), ledde till att Röda Korset bjöd in historiker, arkivpersonal, representanter för media och andra sakkunniga till ett historiskt seminarium i maj 1998. Efter det erbjöd Röda Korset utomstående forskare att fritt ta del av organisationens arkivmaterial men egentligen har inga historiker granskat Vita bussarnas aktion.

Det stora problemet såväl för tyskarna som för de allierade var det stora antalet fångar, senare Displayed persons i Europa. Man räkna mellan 7-9 miljoner människor. Tyska myndigheter var redan innan krigets slut rädda för stora epidemier som skulle kunna komma från de överfulla koncentrationslägren. Även de allierade var rädda för det. Det var i hela Europas intresse att lätta trycket på koncentrationslägren i Tyskland. Vita bussar med deras mikrokapacitet ledde inte till någon lösning. Tågtransporter den bästa transportmedlen under Förintelsen var lösningen. Den här gången skulle de användas för att avlasta lägren och hindra fler epidemiutbrott. Vi den tidpunkten fanns inte praktiska möjligheter att döda de fängslade i en industriell skala. Bl.a. därför har Himmler sagt till Bernadotte ta så många du kan och vilka du kan. Om man inte tänker på att Himmler var redan avspisad av Hitler och betraktat som förrädare skall man betrakta de orden och den politiska aspekten av Bernadottes förhandlingar cum grano salis, med en nypa salt. Vid den tidpunkten då Berlin var omringad försökte alla tyskar rädda sitt liv på olika sätt, sk aktiva nazister, även Himmler.

Folke Bernadotte skrev själv om aktionen med de Vita bussarna i Slutet. Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder, som utgavs redan i juni samma år. Bara några veckor efter att de sista transporterade inom aktionen anlände till Sverige. En beundransvärd snabb utgivning!

De säkra uppgifterna är att i det absoluta slutskedet av andra världskriget fick Röda Korset i uppdrag att genomföra en aktion där människor transporterades/räddades ur nazisternas fångläger. Den 8 mars 1945 var Röda Korset redo med en expedition som utgjordes av 250 personer, 75 fordon varav 36 bussar. Bussarna målades vita med röda kors på. Efter nya förhandlingar med tyskarna ställde danskarna (fortfarande ockuperade av Tyskland) upp med 33 bussar, 14 ambulanser, 7 lastbilar och 4 personbilar. Även de danska bussar och övriga fordon var vitmålade men hade den danska flaggan istället för det röda korset. Den danska styrkan samordnades med den svenska och från den 8 april var de vita bussarna en svensk-dansk aktion där svenskarna hade kommandot.
Således 69 svenska och danska bårbussar som en del anpassades till att ta fler sittande passagerare.

Efter nya förhandlingar med tyskarna ställde danskarna (fortfarande ockuperade av Tyskland) upp med 33 bussar, 14 ambulanser, 7 lastbilar och 4 personbilar. Även de danska bussar och övriga fordon var vitmålade men hade den danska flaggan istället för det röda korset.

 
Det var sammanlagt 75 fordon som ingick i Folke Bernadottes aktion "Vita bussarna" under sju veckor våren 1945, varav 36 var Volvo militära "bårbussar" från början, och tillhörde Trängtrupperna.

Under UNRRA aktionen, efter krigsslutet användes de kvarvarande Vita bussar för olika transporter och man ser ett antal av de bussarna ombord på Via båtarna som gick i skyttel trafik mellan Lübeck och de svenska hamnarna.

När jag tittar igenom arkiven med tusentals kort av "De befriade 1945" så finner jag att många av de som kom till Sverige vid krigslutet lämnade Sverige bara några veckor efter ankomsten i april eller maj. Huvudsakligen kvinnor från Holland, Frankrike, Tjeckoslovakien och Polen. I Sverige fanns de i olika läger sorterade efter språkgrupper. 

För de flesta blev Sverige ett Transit center innan de återvände till sina hemländer. För de flesta men inte för den judiska gruppen som hade ingenstans att återvända.

Många judar som kom vid krigslutet till Sverige var i starkt behov av vård. Där var det inte en fråga om en kort vistelse i ett transit land. 

Lyckoslanten om Förintelsen - Historien om amerikanerna, syskonen Gladys och Ivan Neumann som transporterades från Ravensbrück med Vita bussar till Sverige.

Syskonen. Gladys och Ivan Neumann transporterades från Ravensbrück med Vita bussar till Sverige. Här på beredskapssjukhuset förlagt till Borgarskolan i Malmö.

Gladys Neuman skrev: Lägret Ravensbrück i Tyskland. Där badade alla, och alla kläder togs från oss. Mitt långa hår klipptes bort. Många andra klipptes också. Då alla var färdiga, gick vi till ett s. k. block. En sådan byggnad var delad i 2 avdelningar, A och B, och inredd som på bilden. Här var vi 150-200 personer.

Gladys Neumanns bror Ivan på beredskapssjukhuset i Borgarskolan i Malmö fick en  leksakshud i trä och USA - pin. 

Ivan Neumann på beredskapssjukhuset. Troligen Borgarskolan i Malmö. Han transporterades från Ravensbrück, ett tyskt koncentrationsläger med de Vita bussarna. 

Han håller i en leksakshund (Briotyp) av trä med hjul. På sitt linne har han ett litet märke i form av den amerikanska flaggan. Förutom Ivan (på bild) 11 år kom samtidigt även hans syster Gladys Neumann 14 år. De kom from Ravensbrück till Malmö assisterade av två andra vuxna amerikanska Ravensbrückfångar; Berthe du Mont och Virginia Oliver från Nebraska. Berthe och Virginia var så kallade "Nacht und Nebel" fångar (Natt och Dimma). Se Peter Hores lista över amerikanska och brittiska kvinnor räddade i Ravensbrücklägret. April-maj 1945. Ivan Neumann fotograferades av KV Gullers. 1945 Studio Gullers (Acc.nr 1995/024, 2000/023, 2004/036, 2005/006): K.1592A) Nordiska Museets arkiv. 

Enligt Peter Vig är bilden tagen på Borgarskolan där både Ivan och Gladys var patienter mellan 1-3/5, 1945. De flyttades sedan till Kristianstad och därefter till Diö. Som framgår av bl.a. Förläggningsjournalen från Diö, se nedan, kom syskonen till Sverige den 28 april 1945, se mera på www.shma.online

Gladys Neumann (15 år) var född i Buffalo. Hon kom till sina morföräldrar till Ungern strax innan andra världskriget började. Hon fängslades och transporterades till koncentrationsläger under våren/sommaren 1944. I slutet av april 1945 transporterades hon med Vita bussar i Sverige. Påbörjade skolgången i Sverige i skolan i Diö (bilden). Gladys högst upp markerad med ett kors. Hennes berättelse i tidningen Lyckoslanten handlar om den mörka tiden i Europa.

Syskonen Gladys och Ivan Neumann har från beredskapssjukhuset i Borgarskolan i Malmö förflyttats till en flyktingförläggning i Diö i Småland. Det står vid Gladys namn (längst ner på listan) att hennes pappa är amerikan. Platsen de kom ifrån är Budapest där barnens mormor och morfar bodde. Från förläggningen i Diö har barnen flyttats till en fosterfamilj, även den i Diö (Riksarkivet, Marieberg, Stockholm).

Gladys Neuman (15 år) var född i Buffalo och troligen därför har man satt en illustration med Seneca indianer i förgrunden och en flicka med boll i bakgrunden. Hennes berättelse handlar dock om den mörka tiden i Europa.

Gladys Neuman (15 år) var född i Buffalo och troligen därför har man satt en illustration med Seneca indianer i förgrunden och en flicka med boll i bakgrunden. Hennes berättelse handlar dock om den mörka tiden i Europa.

Gladys skrev: Där (i Tjeckoslovakien) fick alla gå in i boskapsvagnar. I vår vagn var vi 100 personer. Vi fick mycket litet att äta och dricka. På en vecka kom vi till lägret Ravensbrück i Tyskland. Där badade alla, och alla kläder togs från oss. Mitt långa hår klipptes bort. Många andra klipptes också. Då alla var färdiga, gick vi till ett s. k. block. En sådan byggnad var delad i 2 avdelningar, A och B, och inredd som på bilden. Här var vi 150-200 personer.

Jag trodde aldrig att man skulle hitta så viktig information om Förintelsen i en tidning om sparandet. En tidning som huvudsakligen vände sig till de svenska skolbarnen. Det handlar faktiskt om Lyckoslanten. Det allra första numret av Lyckoslanten gavs ut 31 oktober 1926 på Världsspardagen. Syftet med tidningen var att ge barnen fostran i ekonomiskt tänkande och handlande, något som gäller även idag. Den generation svenskar som gick i skolan i mitten av 1920-talet var inte bortskämda med egna tidningar. Lyckoslanten med roliga tecknade serier, tävlingsuppgifter, sömnadsbeskrivningar och tips för träslöjd. Hela 32 sidor i tvåfärgstryck, svart och rött, blev en succé bland både barn och föräldrar. Första numret hade en upplaga på 156 000 ex. Upplagan steg snabbt och uppgick 1940 till 490 000 därefter år 1950 till 700 000 ex. Tidningen existerar fortsättningsvis med fyra nummer per år av Swedbank och Sparbankerna och har en upplaga på 340 000.

Gladys Neumann, då en skolflicka i Sverige (år 1946) skrev i "Lyckoslanten" hur de blev tillfångatagna i Ungern och fick därefter:
" .... gå 30-35 km till fots, och på en vecka kom vi till Tjeckoslovakien. Där fick alla gå in i boskapsvagnar. I vår vagn var vi 100 personer. Vi fick mycket litet att äta och dricka. På en vecka kom vi till lägret Ravensbriück i Tyskland. Där badade alla, och alla kläder togs från oss. Mitt långa hår klipptes bort. Många andra klipptes också. Då alla var färdiga, gick vi till ett s. k. block. En sådan byggnad var delad i 2 avdelningar, A och B, och inredd som på bilden. Här var vi 150-200 personer.

När det blåstes appell, måste alla stiga upp. Vi låg alltid med de kläder på, som vi fått av tyskarna, och på dem var våra nummer fastsydda. Jag hade fått nummer 97.027. Vi måste stå i givakt från kl. 4 om morgonen till kl. 8-9. Vi stod i rader med 10 i varje rad. Även under den kalla vintern måste vi stå där. De små barnen måste mödrarna bära på armen. Barnen togs dock in efter en timme eller så. Jag fick mina fötter förfrusna, fast jag hade skor och strumpor. Men många måste stå i snön utan något på fötterna. Detta var straff för att...". 

 
"...Vid 9-tiden fick vi svart kaffe men intet att äta. Ungefär kl. 1 fick vi 1⁄4 1 soppa kokt på kål eller rovor; inget kött, intet salt, intet bröd. Kl. 6 fick vi svart bröd; ingenting till, ej ens vatten. Vi fick hämta vatten i tvättrummet, men det vattnet ville vi inte dricka, för det var smittat med tyfus.
De kvinnor, som hade småbarn, behövde inte arbeta och inte heller barn under 14 år. Vi som inte arbetade måste stanna i våra bäddar. Vi låg 3 eller 4 i varje bädd. Min mor, min bror och jag sov i samma bädd. Det blev trångt, för bädden var endast 90 cm bred. Vi hade madrassen stoppad med halm; inga lakan. I början hade vi inte något täcke, men min mor bytte sig till en filt för en halv portion bröd. När vakten fick se det, tog hon den. Senare bytte mor dock till sig en ny. Det hände tre gånger, att min mor blev misshandlad av vaktfrun.".

Tack Peter Vig för tipset om "Spartidningen" med Gladys Neumanns fascinerade artikel! Särskilt tack till Lena Millinger som arbetade på Malmö Museum och var den som hade kontakt med Ivan 1998 när han var Sverige. Det var hon som letade upp den gamla Lyckoslanten från 1946 med Gladys artikel. Lena Millinger står som författare till en annan artikel i Lyckoslanten som publicerades 1998 som handlar om hennes möte med Ivan, Gladys bror. Gladys dog kort efter att syskonen flyttade tillbaka till USA.

Hela texten från Lyckoslanten

Gladys Neumann

Ja, det vill nog gärna bli för mycket av godsaker, biospring m. m. Det skadar inte, att någon gång jämföra med hur andra barn ute i världen kan ha det. Här ska ni få läsa ett sammandrag ur ett brev från en ungersk-amerikansk flicka:

Jag heter Gladys Jozefin Panna Neuman. Jag är född i staden Buffalo i U. S. A. 17 / 2 1931. Då jag var 3 år reste min mor, lille bror Ivan och jag till min morfar i Ungern. Sen dog min far i Buffalo, och så kom kriget.

År 1944 i mars kom tyska soldater till Ungern. I november måste alla engelska och amerikanska medborgare resa till tyska koncentrationsläger. Min mor, Ivan och jag måste varje dag gå 30-35 km till fots, och på en vecka kom vi till Tjeckoslovakien. Där fick alla gå in i boskapsvagnar. I vår vagn var vi 100 personer. Vi fick mycket litet att äta och dricka. På en vecka kom vi till lägret Ravensbrück i Tyskland. Där badade alla, och alla kläder togs från oss. Mitt långa hår klipptes bort. Många andra klipptes också. Då alla var färdiga, gick vi till ett s. k. block. En sådan byggnad var delad i 2 avdelningar, A och B, och inredd som på bilden. Här var vi 150-200 personer.

När det blåstes apell, måste alla stiga upp. Vi låg alltid med de kläder på, som vi fått av tyskarna, och på dem var våra nummer fastsydda. Jag hade fått nummer 97.027. Vi måste stå i givakt från kl. 4 om morgonen till kl. 8-9. Vi stod i rader med 10 i varje rad. Även under den kalla vintern måste vi stå där. De små barnen måste mödrarna bära på armen. Barnen togs dock in efter en timme eller så. Jag fick mina fötter förfrusna, fast jag hade skor och strumpor. Men många måste stå i snön utan något på fötterna. Detta var straff för att de inte stått stilla eller kommit för sent till uppställningen.

Vid 9-tiden fick vi svart kaffe men intet att äta. Ungefär kl. 1 fick vi 1⁄4 liter soppa kokt på kål eller rovor; intet kött, intet salt, intet bröd. Kl. 6 fick vi svart bröd; ingenting till, ej ens vatten. Vi fick hämta vatten i tvättrummet, men det vattnet ville vi inte dricka, för det var smittat med tyfus.

De kvinnor, som hade småbarn, behövde inte arbeta och inte heller barn under 14 år. Vi som inte arbetade måste stanna i våra bäddar. Vi låg 3 eller 4 i varje bädd. Min mor, min bror och jag sov i samma bädd. Det blev trångt, för bädden var endast 90 cm bred. Vi hade madrassen stoppad med halm; inga lakan. I början hade vi inte något täcke, men min mor bytte sig till en filt för en halv portion bröd. När vakten fick se det, tog hon den. Senare bytte mor dock till sig en ny.

Det hände tre gånger, att min mor blev misshandlad av vaktfrun (Kapo). En gång hade Ivan inte sin skjorta knäppt vid uppställningen, och då slog den tyska frun min mor flera slag i ansiktet med en gummibatong, så att hon blev blå och grön i ansiktet i flera dagar. Mor vågade inte ens skrika utan måste stå i givakt.

Min mor blev sjuk i mars månad och gick till sjukhuset. Sedan har vi inte sett henne.
När min mor var borta, fick vi en annan kamrat på vår bäddplats.

Den 28 april 1945 kom en tysk fru och sade: Alla amerikanskor och engelskor får resa hem. Jag och de andra trodde inte att detta var sant utan att vi skulle till gaskammare och krematorium. Men det var sant! Min bror och jag fick gå i de svenska busarna. Där fick vi genast paket med konserver, kött, ost, mjölkpulver samt choklad, russin och mandel.

När vi for från Ungern, hade mor sytt in 300 dollar i Ivans rock. Då mor kom till sjukhuset tog jag pengarna och gömde dem i min näsduk. Jag hade dem med i bussen, men då både Ivan och jag hade fått fötterna förfrusna, så att vi inte kunde gå, kunde jag inte själv ta hand om mina tillhörigheter, när vi skulle bada första gången i Danmark, dit vi anlänt. Därför lämnade jag påsen med konserverna från mig, och i den hade jag gömt mina sedlar. Men då jag badat, var mitt paket borta, också hade jag förlorat mina tillhörigheter, även pengarna. Jag vill också tala om att jag då vägde 25 kg. Nu väger jag 59 kg!

Efter många strapatser kom min bror och jag till Diö i Småland. Jag tycker bra om Sverige. Jag tror, att här är ett glatt folk och ett bra land. Det tror jag beror på att Sverige inte haft krig på över 100 år. Vi hade det inte bra i Tyskland, så jag är mycket glad att få vara i Sverige. Men jag tyckte ändå, att Ungern var bättre, för då var min mor också där.

Nöden i världen, särskilt bland barn, är ännu mycket stor. Låt oss spara och hjälpa till med vad vi kan! 

Jag sökte på nätet efter Diö. Min uppmärksamhet riktades till ett vykort och en notis om pensionärshemmet med en grupp barn sittande framför hemmet. Kanske var bilden tagen på 1940-talet och inte på 1950-talet? Då skulle de sittande barnen kunna tillhöra flyktingarna. Mina tankar går till ett annat vykort och fotot taget 1925 i Stockholm där man ser Herman Göring med sin Karin i vänstra hörnan av bilden, se nedan.
.

W Domu Sierot Korczaka zawsze obchodzono najważniejsze żydowskie święta - Chanukę, Purim, i oczywiście Nowy Rok, Jom Kipur oraz Święto Szałasów. Czy jest gdzieś opis święta Kuczek w Domu Sierot? Gdzie stała Kuczka? - Proces budowania kuczki.

Sukot – Święto Szałasów. Mały Przegląd: pismo dzieci i młodzieży: tygodniowy dodatek bezpłatny do nr 286 "Naszego Przeglądu". R.11, nr 40 (2 października 1936).

Mały Przegląd: pismo dzieci i młodzieży: tygodniowy dodatek bezpłatny do nr 286 "Naszego Przeglądu". R.11, nr 40 (2 października 1936). 

Abram z Twardej 2: Sąsiedzi łączyli się w grupy: budowało się wspólną kuczkę. Grupy powstawały nie wedle statusu społecznego: bogaci z bogatymi, biedni z biednymi, misnagdzi z misnagdami. Bariery majątkowe i światopoglądowe znikały. Foto -Warszawa ul. Twarda. Po prawej nr. 2 a po lewej kamienice numer 3 - 5 - 7. Na miejscu tych domów po prawej stoi hotel Cosmopolitan.

W Domu Sierot obchodzono najważniejsze żydowskie święta. Chanukę, Purim, i oczywiście Jom Kipur. Czy jest gdzieś opis święta Kuczek w Domu Sierot?

Tak opisywali swoje dziecięce wrażenia z kuczki, czytelnicy Małego Przeglądu.

ŚWIĘTO‎ ‎SZŁASÓW

Szmulek z Nowolipek: 

Gdy wróciłem ze szkoły, nasza kuczka stała już gotowa. Wszedłem do niej i rozdałem wszystkim kasztany, które uzbierałem na boisku. Potem koledzy zawołali mnie, żebyśmy robili łańcuchy. Przyszedł jeden pan i zawiesił lampkę. Co chwila wchodziliśmy i zapalaliśmy lampkę. Wyglądało bardzo ładnie. Po tej pracy poszedłem do domu. Położyłem się na łóżko i czytałem Mały Przegląd. Dopiero wieczorem jedliśmy w kuczce i każdy się pytał, kto tak ładnie ustroił kuczkę.

Sewek z Otwocka: 

Ja z bratem poszliśmy na bazar po deski i „schach", którym kryje się kuczki. Gdy wróciliśmy z bazaru, wzięliśmy różne narzędzia I zaczęliśmy budować kuczkę. Przy robocie było mi bardzo wesoło. Wiedziałem, że niezadługo będę tu siedział z rodziną i sąsiadami i razem będziemy się radowali. Witek pisze: O godz. 1-ej szałas nasz był już gotowy. Łańcuch mój także wisiał. Jakże byłem zmartwiony, gdy widziałem, że w innym szałasie wiszą jeszcze ładniejsze łańcuchy i wisi Syjon. Chciałem także zrobić taki Syjon, ale by ło już późno i ojciec kazał wziąć modlitewniki i pójść do bóżnicy. Przez całe święta było mi przykro, że nasz szałas niczem się nie różnił od innych.

Nieznany:

Nasza kuczka jest już bardzo stara. Jest „składana”: ma dach, który można podnieść, podłogę, kolorowe lufciki i białe drzwi. Sama kuczka jest koloru brązowego. Na ścianach kuczki zachowały się jeszcze szczątki odezwy wyborczej do pierwszego Sejmu polskiego.

Abraham Teitelbaum - Kuczki na ulicy Twardej 2: 

Choć sąsiedzi z naszego podwórka przy ulicy Twardej żyli w pewnej izolacji od siebie, to zdarzały się mimo wszystko okazje, kiedy wszystkich łączyły więzy niemal rodzinne. Było tak najczęściej w święta. W Sukes30 na przykład całe podwórko było zastawione kuczkami tak gęsto, że wydawało się, jakby to był jeden wielki szałas. Sąsiedzi łączyli się w grupy: budowało się wspólną kuczkę. Grupy powstawały nie wedle statusu społecznego: bogaci z bogatymi, biedni z biednymi, misnagdzi z misnagdami. Bariery majątkowe i światopoglądowe znikały. Skrzykiwali się ci, którzy w ciągu roku więcej ze sobą przestawali i znali się lepiej. Tak czy siak wszystkie kuczki stały ściana w ścianę, pokryte jakby wspólnym dachem, pod protektoratem kuczki rabina Iciele, która stała w górze, na jedynym na tym podwórzu balkonie.

Proces budowania kuczki jednoczył wszystkich chłopców z podwórka w zastęp. Pomagali znosić deski, drzwi, "półkoszki" to na jeden, to na drugi szałas. A w święto, kiedy w kuczkach ucztowano, a gospodynie razem z młodszymi córkami kursowały z kolejnymi daniami, nikt nie wstydził się zajrzeć do tej lub innej kuczki, żeby przekonać się, czyj szałas jest piękniej przystrojony, obwieszony pluszowymi kołdrami, kolorowymi obrusami i jedwabnymi zasłonami, kto ma piękniejszy świecznik i bardziej błyszczący kielich kiduszowy. I późno w noc niosły się z różnych szałasów hymny świąteczne, łącząc się w jeden wspólny śpiew.

Witek z Dzielnej:

Na‎ ‎tydzień‎ ‎przed‎ ‎świętami‎ ‎na każdem‎ ‎podwórku‎ ‎słychać‎ ‎stuk młotów.‎ ‎To‎ ‎żydzi‎ ‎przygotowują się‎ ‎do‎ ‎świąt‎ ‎szałasów. Mieszkam‎ ‎na‎ ‎ulicy‎ ‎Dzielnej. Na‎ ‎naszem‎ ‎podwórku‎ ‎stoją‎ ‎cztery‎ ‎szałasy.‎ ‎Gdy‎ ‎się‎ ‎dowiedziałem,‎ ‎że‎ ‎będziemy‎ ‎mieli‎ ‎własny szałas,‎ ‎bardzo‎ ‎się‎ ‎ucieszyłem.‎ ‎Zradości‎ ‎nie‎ ‎mogłem‎ ‎spać,‎ ‎rozmyślałem,‎ ‎jak‎ ‎nasz‎ ‎szałas‎ ‎będzie wyglądał,‎ ‎czy‎ ‎będzie‎ ‎najładniejszy,‎ ‎czy‎ ‎taki‎ ‎zwykły‎ ‎jak‎ ‎inne. i ‎Zacząłem‎ ‎szukać‎ ‎skrawków kolorowego‎ ‎papieru,‎ ‎żeby‎ ‎zrobić łańcuchy,‎ ‎bo‎ ‎myślałem,‎ ‎że‎ ‎wtedy‎ ‎nasz‎ ‎szałas‎ ‎wyróżni‎ ‎się‎ ‎od innych.‎ ‎Pracowałem‎ ‎w‎ ‎pocie‎ ‎czola‎ ‎aż‎ ‎zrobiłem‎ ‎długi‎ ‎łańcuch.

O‎ ‎godz.‎ ‎1-ej‎ ‎szałas‎ ‎nasz‎ ‎był już‎ ‎gotowy.‎ ‎Łańcuch‎ ‎mój‎ ‎także wisiał.‎ ‎Jakże‎ ‎byłem‎ ‎zmartwiony, gdy‎ ‎widziałem,‎ ‎że‎ ‎w‎ ‎innym‎ ‎szałasie‎ ‎wiszą‎ ‎jeszcze‎ ‎ładniejsze łańcuchy‎ ‎i‎ ‎wisi‎ ‎Syjon.‎ ‎Chciałem także‎ ‎zrobić‎ ‎taki‎ ‎Syjon,‎ ‎ale‎ ‎było‎ ‎już‎ ‎późno‎ ‎i‎ ‎ojciec‎ ‎kazał‎ ‎wziąć modlitewniki‎ ‎i‎ ‎pójść‎ ‎do‎ ‎bóżnicy. Przez‎ ‎całe‎ ‎święta‎ ‎było‎ ‎mi‎ ‎przykro,‎ ‎że‎ ‎nasz‎ ‎szałas‎ ‎niczem‎ ‎się nie‎ ‎różnił‎ ‎od‎ ‎innych.

Dziś mamy dom.
Nad domem mocny dach
I mury ze stali, z betonu. 

A Sukoth , proszę pana, to po tamtych dniach
Kiedy nie mieliśmy domu.
Byliśmy na pustyni. 

Był skwar, a nocą zimno i wiatr straszne to, panie pewno były czasy jeśli przetrwały tyle lat obrzędy Sukoth – szałasy [...]

Władysław Szlengel

Begravningsplatsen Kronoberg skapades som en följd av oenighet inom mosaiska (judiska) församlingen! Aron, ordförande var rasande: På berget (Kronoberg) ligger alltid gödsel.. orenligheten rinner ner...

Det är lite svårt för en del att föreställa sig hur Kronoberget såg ut innan "stenstaden" Stockholm kom dit. Jag ser det dock klart framför mina ögon. Egentligen om man tittar på kartan från 1754 så fanns det tre stycken berg eller kullar i området. Den ena är den som ligger mellan Hantverkargatan och Bergsgatan och den andra kullen mellan Bergsgatan och Parkgatan(tidigare Kungsholmsgatan) och den tredje alldeles i hörnan av Fleminggatan och Kronobergsgatan. En del av den största kullen i mitten har små grässlätter. Några små träkåkar ligger på det nästan kala berget. Kanske det såg ut som vid kvarnen Lilla Munkan eller Grubbens också på Kungsholmen. Nedanför Kronoberget i norr så finns det en större grönområde, en sänka. Inga träd. Denna sänka, 30 x 35 meter blir den framtida begravningsplatsen Kronoberg med entrén från Kronobergsgatan (tidigare Kronobegsgränden).  

Grubbens kvarn 1892. Akvarell av Albert Theodor Gellerstedt.

Lilla Munkan kvarn på Johan Myndes panorama, 1725.

Kungsholmen 1733. Quartet Croneberg på Petrus Tillaeus karta gav sitt namn till området. Eventuellt var det Kronobergskvarnen på bergets topp, som gav namnet. Kvarnen byggdes dock först efter 1793 medan kvarteret Croneberg redan fanns 1733 på Tillaeus karta. Kvarnen brann ner 1835.  Kronkvarnen malde säd för de privilegierade kungliga brännvinsbrännerier. Kartans vänstra del är vänd mot norr.

Kungsholmen 1754. Kronoberget var stadsdelens högsta punkt med över 40 meter över havet. Ursprunget till namnet Kronoberg kommer från kvarteret Kronoberg (Quartet Croneberg) på Petrus Tillaeus karta från 1733 (se nedan) och förmodligen gav kvarterets förste ägare Johan Leijoncrona sitt namn till området. Kanske var det Kronobergskvarnen på bergets topp, som gav namnet. Kvarnen byggdes dock först efter 1793 medan kvarteret Croneberg redan fanns 1733 på Tillaeus karta. Kvarnen brann ner 1835.  Kronkvarnen malde säd för de privilegierade kungliga brännvinsbrännerier.

Begravningsplatsen Kronoberg anlades 1787. Den första begravningen ägde rum 1790, den sista 1857. Benjamin Raphaels grav finns i den nordvästra hörnan av gravplatsen, på bilden markerad med en blå pil. På motsatta sidan är begravningssällskapets hus markerad (finns ej längre).

Stockholms rabbin Ute Stayer tyckte om mitt arbete att inte låta Kungsholmens begravningsplatser förfalla helt. Här jämnar jag jorden mellan näst sista och sista raden av gravarna, således de närmast Kronobergsgatan. Här låg tidigare en grusstig som sträckte sig från porten på Kronobergsgatan och gick till grav nr. 54 där stigen ändrade riktningen och gick parallellt med staketet mot nuvarande Parkgatan. Det fanns ett antal (5-6) parallella stigar i förhållande till Kronobergsgatan och två stigar som förband de på utsidorna. Jag ville så gärna att åter anlägga åtminstone en grusgång som löpte mellan de två sista  gravraderna. Det skulle förklara varför inte alla gravstenar är vända åt öster och ge gravplatsen et värdigare utseende.

Kronobergets kvarn syns i högra nedre hörnan av kartan från 1805.

Stockholms karta från 1863. Aronsberg och Kyrkogård är markerade. Begravningsplatsen och här även området fick sitt namn efter grundaren Aron Isak. Han dog 1816 och ligger begraven där. Den första begravningen vid Aronsberg ägde rum år 1782 och den sista år 1888. På den tiden så nådde man begravningsplatsen från Igeldammsgatan som hette något annat då. Gatan har fått sitt namn från de dammar med igelodlingar som fanns i området, troligen i kvarteret Herden i hörnan av nuvarande Fleminggatan och Arbetargatan. 1835 härjade en koleraepedemi i Stockholm och det uppstod brist på blodiglar. Därför 1850 bestämde Apotekssocieteten att på försök odla iglar där. Två avlånga odlingsbassänger syns på översta bilden. Reparebansgatan hette gatan som gick fram till Aronsberg numera heter Fleminggatan och sträckningen mot Karlbergsjön heter numera Igeldammsgatan.

Begravningsplatsen Kronoberg anlades 1787. Den första begravningen ägde rum 1790, den sista 1857. På den här kartan syns vaktstugan inom begravningsplatsens området samt två hus med bodar på berget ovanför. Stockholms karta från 1863. 

Kronobergsparken utformades ursprungligen enligt 1890-talets estetiska ideal med slingrande gångvägar och stora träd. Det var Stockholms första stadsträdgårdsmästare Alfred Medin som fick uppdraget att omvandla det outnyttjade bergspartiet till grönskande park. Den kala och otillgängliga marken fylldes upp med sopor och matjord. Parken började anläggas 1891 och stod klar 1912. Innan parken anlades stod Kronkvarnen på Kronobergets norra sida. Den brann ner 1835.

Judisk begravningsplats, inte Mosaisk kyrkogård i Stockholm som det står i vänstra nedre hörnan på det grafiska bladet under fotot. Den judiska begravningsplatsen heter Kronoberg och ligger vid Kronobergsgatan på Kungsholmen.

Gamla Judiska Gravplatser i Stockholm. Det mest värdefulla boken, egentligen avhandlingen, att läsa om Aronsberg och Kronoberg. Insprängda mellan moderna bostadskvarter på Kungsholmen i Stockholm ligga tvenne små övergiva fridlysta områden – de äldsta stockholmska judarnas begravningsplatser, Aronsberg och Kronoberg. De anlades en gång långt utanför stadens larm, i en trakt av obebyggda berg och ängar, dit de första judarna beledsagade sina döda till den eviga stillheten skrev Ragnar Josephson i förord till den fantastiska boken om de judiska begravningsplatserna på Kungsholmen. Ragnar Josephson var konsthistoriker och bl.a. chef för Dramaten, de båda judiska begravningsplatserna. Den största delen av boken består av bilder på gravstenar med en avskrivning av gravtexten både på svenska och hebreiska. Boken, på 162 sidor avslutas med ett spännande personregister och två kartor över gravstenarnas placering. 

De allra sist begravda vid Kronoberg: Kyrkovakten Meyer Israel nr. 208 och Simon Schück, nr. 209.

De sist begravda vid Kronoberg: Kyrkovakten Meyer Israel nr. 208 och Simon Schück, nr. 209. De är begravda i tredje och fjärde raden uppifrån då den sista gravraden längs Kronobergsgatan var troligen helt fylld. När det gäller Meyer Israel så stod det på hans grav att han dog den 24 Tevet 5566 enligt den judiska kalendern. Det betyder den 14 januari 1806. 

Foto från år 1907 (Stadsarkivet). Gjutjärnsstaketet kommer troligen från Bolinders som hade sina fabriker vid Klara sjön, en stenkast från begravningsplatsen. På bilden ser man I förgrunden syns gravvårdar som var över 1 meter höga, något avsmalnande uppåt med en takformad avslutning. Därefter har man haft gravstenar av liknande storlek men med rundad överdel och parallella sidor. Senare, som ett tecken på integrering med den svenska samhället ersattes den rundade formen med empir stil där överdelen av stenen såg ut som en krona. Ännu längre fram i tiden, från år 1825 börjar de första monumentala gravvårdar sättas upp. De består av tre delar: fundament, mellandel med text och ett överstycke.

Foto från år 1907. Närmast kameran sten nr. 54 (till vänster) och 183 (den ljusa till höger). Sten 54 tillhör Benjamin Raphael som lönnmördades i Stockholm. STHLMgravvard@gmail.se gjorde en i Dagens Nyheter omskriven rekonstruktion och stabilisering av gravvården. Man kan tycka att graven är något missriktad i förhållande till de andra gravarna som ligger i 90° vinkel mot Kronobergsgatan (105° enligt kompassen). Den här missriktningen var dock en planerad åtgärd då stenen är faktiskt vänd i riktningen 147°. Om man fortsätter längs denna linje så kommer man fram till Jerusalem. Gjutjärnsstaketet kommer troligen från Bolinders som hade sina fabriker vid Klara sjön, en stenkast från begravningsplatsen. På bilden ser man I förgrunden syns  gravvårdar som var över 1 meter höga, något avsmalnande uppåt med en takformad avslutning. Därefter har man haft gravstenar av liknande storlek  men med rundad överdel och parallella sidor. Senare, som ett tecken på integrering med den svenska samhället ersattes den rundade formen med empir stil där överdelen av stenen såg ut som en krona. Ännu längre fram i tiden, från år 1825 börjar de första monumentala gravvårdar sättas upp. De består av tre delar: fundament, mellandel med text och ett överstycke. 

Foto från år 1907. Närmast kameran sten nr. 54 som tillhör Benjamin Raphael som lönnmördades i Stockholm. STHLMgravvard@gmail.se gjorde en i Dagens Nyheter omskriven rekonstruktion och stabilisering av gravvården. Man kan tycka att graven är något missriktad i förhållande till de andra gravarna som ligger i 90° vinkel mot Kronobergsgatan (105° enligt kompassen). Den här missriktningen var dock en planerad åtgärd då stenen är vänd i riktningen 147°. Om man fortsätter längs denna linje så kommer man fram till Jerusalem. Gjutjärnsstaketet kommer troligen från Bolinders som hade sina fabriker vid Klara sjön, en stenkast från begravningsplatsen. En gångstig syns i bakgrunden.

Kronobergsgatan mot Fleminnggatan. Den sträckan hette tidigare Kronkvarnsgränden. Gränden i namnet tyder att den var eller skulle ha varit farbar från Fleminggatan (Reparebansgatan). Begravningstågen från Gamla stan anlände alltså från Gamla Stan genom Reparebansgatan. I en artikel i Vårt Kungsholmen skriver Per-Anders Fogelström att 1833 vägen till Kronobergs gravplats är så dålig att "inten vagn kan köra där och i regn kan man inte ens ta sig dit gående".

Gjutjärnsstaketet kommer troligen från Bolinders som hade sina fabriker vid Klara sjön, en stenkast från begravningsplatsen. Gjutjärn är svår att svetsa. Svetsar man på ett ställe så blir ett annat ställe i närheten av det svetsade mycket skör och kan lätt gå av.

Omedelbart till höger om staketet fanns en vaktstuga som tillhörde begravningssälskapet Chevra.

Vaktstugan, Chevrahuset tycks ha läget utanför staketet som omgärdade begravningsplatsen.

De judiska begravningsplatserna liksom gravarna är eviga. Tyvärr, varar inte stenarna så länge. Särskilt de  av kalksten. Det finns 209 personer begravda här med beståndet av gravstenar är mycket mindre.

De judiska begravningsplatserna liksom gravarna är eviga. Inte 25 år som på de många kristna begravningsplatserna. De två äldsta judiska begravningsplatserna finns på Kungsholmen. Här Kronoberg. Foto från 2019. I bakgrunden syns hörnan av Kronobergsgatan och St:Göransgatan. I förgrunden syns de första gravvårdar som var precis som vid Aronsberg över 1 meter höga, något avsmalnande uppåt med en takformad avslutning. Man har även haft gravstenar av liknande storlek men med rundad överdel och parallella sidor. Närmast Kronobergsgatan där finns några mer monumentala gravvårdar. De består av tre delar: fundament, mellandel med text och ett överstycke (tredje raden av gravar.

Sten nr. 54 och 183 enligt kartan ovan. Sten 54 tillhör Benjamin Raphael som lönnmördades i Stockholm. STHLMgravvard@gmail.se gjorde en i Dagens Nyheter omskriven rekonstruktion och stabilisering av gravvården. Man kan tycka att graven är missriktad i förhållande till de andra gravarna som ligger i 90° vinkel mot Kronobergsgatan (105° enligt kompassen). Den här missriktningen var dock en planerad åtgärd då stenen är faktiskt vänd i riktningen 147°. Om man fortsätter längs denna linje så kommer man fram till Jerusalem.

Sten 54 tillhör Benjamin Raphael som lönnmördades i Stockholm. STHLMgravvard@gmail.se gjorde en i Dagens Nyheter omskriven rekonstruktion och stabilisering av gravvården. Genom att att använda raklödermetoden så har vi hittat delar av den ursprungliga texten. I bakgrunden St:Göransgatan. Framsidan av Raphaels gravvård hade texten skriven på svenska medan baksidan, den som var vänd mot Kronobergsgatan var skriven med hebreiska bokstäver. Tyvärr, den delen av gravstenen har inte återfunnits. Gjutjärnsstaketet kommer troligen från Bolinders som hade sina fabriker vid Klara sjön, en stenkast från begravningsplatsen. Även Raphaels grav var omringad av ett staket där endast staketets färsen under marken har återfunnits.

Judar och Kungsholmen Riksdagen 1778-1779 gav tillstånd åt judarna att ha en synagoga i Stockholm och högst tre andra städer, och 1782 utfärdades det s.k. Judereglementet, som reglerade vilka näringar judarna fick utöva och i vilka städer de fick bo i. Regelverket, Judereglementet utfärdades den 27 maj 1782 av Kommerskollegium på uppdrag av riksdagen och Kgl. Maj:t Gustav III på 1770-talet tillät judar att komma till Sverige och få medborgerliga rättigheter utan att konvertera, dock inte vara svenska medborgare. 

Magistratet i Stockholm hade andra idéer än Gustav III när det gäller judar på Aron Isaks tid. Judarna skulle uteslutande bo på Kungsholmen och märkas, se nedan*:

Afattandet. af det beslutade reglementet 
-hänsköts först till Magistraten, I detta sitt första 
skick förefaller det ha dykt upp ur medeltidens 
natt. Judarna skulle endast få drifva handel med 
gamla kläder, ej fa hålla någon salubod, endast 
bo på Kungsholmen i hus der ingen kristen 
bodde, ej taga någon kristen i tjenst, ej få idka 
något- hantverk, och slutligen skulle de bära ett 
gult ylleband om hatten. Överståthållaren 
menade, att det var ett »dumt» reglemente, och att 
Magistraten skulle handlat riktigare om den 
genast drivit de få judarna ur landet. 

Först den 30 juni 1838 upphävdes Judereglementet. Judarna i Sverige blev då svenska medborgare "av mosaisk trosbekännelse". Vissa begränsningar ifråga om bosättningsorter och andra medborgerliga rättigheter kvarstod ända till 1870.

Kronoberg - judisk begravningsplats År 1787 skapades den andra judiska begravningsplatsen i Stockholm - Kronoberg på Kungsholmen. Kronoberg skapades som en följd av oenighet inom judiska församlingen. Flera av de cirka 150 medlemmarna i församlingen ansåg att en av de ledande personerna i församlingen, Aaron Isaac, agerade alltför auktoritärt. Därför beslöt de att bilda en ny judisk församling och skaffa sig en egen begravningsplats. Tomten vid Kronoberg inköptes i januari 1787 från timmergesällen Nils Nylander (akten finns i Stadsmuseets arkiv). Ytan är cirka 1000 kvadratmeter stor. Begravningsplatsen Kronoberg blev därmed den andra judiska begravningsplatsen i Stockholm. Bara elva år tidigare hade församlingen fått tillstånd att etablera sin första begravningsplats, Mosaiska begravningsplatsen Aronsberg. Hur stora de två judiska  församlingarna var är den okänt för mig. Antalet gravar från 1790 tyder på att församlingarna var nog lika stora. Vem som ledde den andra församlingen är inte känt för mig. När gick de administrativ ihop vet jag inte heller!

Gravarna ligger vinkelrätt till Kronobergsgatan. De äldsta längs bort på själva kullen. De sista längst gjutjärnstaketet mot Kronobergsgatan. Gravarna i den nedre delen har inskriptionerna vända mot öster. En del gravar hade faktiskt inskriptioner på båda sidorna. Den ena inskriptionen var med hebreiska bokstäver på ena sidan och med latinska bokstäver på det andra. Det är mycket text på de flesta gravstenar där. Årtal skrevs enligt den judiska kalendern. 

1823 och 2020 En viss oro uppstod år 1823 då detta årtal inhöggs i en av stenarna på Kronoberg. Således inte 5583 enligt det judiska kalendern. Det beslöts att att årtalet skulle huggas bort. Men troligen var man på den tiden mer liberal än i den nuvarande Judiska församlingen på 2020-talet (ordförande Aron Verständig). Nuvarande församling rev nämligen bort en Förintelsemonument (läs skändade) vid Norra judiska begravningsplatsen. 

Årtalet 1823 och andra årtal enligt det kristna tidräkningen finns kvar till idag vid Kronobergs begravningsplats. Holocaustmonumentet vid Norra judiska begravningsplatsen är dock borta, försvunnen år 5780 enligt den judiska kalendern.

Jude-Pelle Kronobergs gravplats hade fram till 1904 en vaktare, en svensk trädgårdsmästare Carl Pettersson som bodde i ett trähus på en av Kronobergets sluttningen. Barnen i trakten kallade honom för en Jude-Pelle.

Kobacken och Himmelsbacken Per Wästberg skriver om de i i boken ”Halva kungariket”: De gråa stenarna är små och tunna, de liknar en samling gavlar av leksakshus som har brunnit. Innan parken ännu var helt klar erbjöd Kronoberget Kungsholmens bästa kälkbackar. Himmelsbacken från bergets topp ner till Kronobergsgatan. Kobacken, fanns också kanske som en påminnelse att det fans kor där. Isak Aron  beskrev det då han var sur på den andra gruppen av judar som separerade sig från diktatorn. Han skrev följande: Det är en liten begravningsplats som ligger nedanför ett berg. På berget ligger alltid gödsel efter boskap. När det regnar rinner orenligheten från gödseln ner på kyrkogården (obs! inte gravplatsen som det egentligen hette).

Kronobergsparken utformades ursprungligen enligt 1890-talets estetiska ideal med slingrande gångvägar och stora träd. Det var Stockholms första stadsträdgårdsmästare Alfred Medin som fick uppdraget att omvandla det outnyttjade bergspartiet till grönskande park. Den kala och otillgängliga marken fylldes upp med sopor och matjord. Parken började anläggas 1891 och stod klar 1912. Innan parken anlades stod Kronkvarnen på Kronobergets norra sida. Den brann ner 1835.

Träden i Kronobergs begravningsplats liksom vid Aronsberg tillkom först vid anläggningen av gravplatserna. Att plantera träd är att tro på framtiden. Inte bara den egna framtiden då de planterade träden kommer att betraktas av flera generationer. På många sätt liknar träd människor fast de åldras i en annan takt. Det här med att plantera plantera träd hos judar är kanske över 5 000 år gammal historia där man i Israel försöker oavbrutet göra det ökenlika landet allt grönare. Det finns gravstenar där just träd är avbildade (t.ex. vid Aronsberg och Norra judiska begravningsplatsen med avbildade träd.
Brutna trädstammar i sten symboliserar döden och att livet som så ofta symboliseras av ett träd, avslutades plötsligt. Ett ungt träd kanske en ung person som har dött.